annabackhouse

Idag var dagen. Hela familjen skulle fixa nya pass. Efter flera samtal för att förvissa sig om öppettider och blanketter åkte vi in till stan för att ansöka om pass på polisstationen.  Redan på vägen mellan bilen och polishuset började dottern gnälla:
" Jag vill inte dit. Det finns ingen lekplats där! "
Drog in henne under protest. Tog en nummerlapp och uppmärksammade genast att medgivandeblankett skulle fyllas i innan man kom fram till kassan. Men var fanns blanketten? For med blicken, och hittade slutligen lapparna på bordet längre bort. Lokalen vimlade av folk, så att det skulle ta tid fattade man direkt. Medan jag fyllde i blanketterna passade maken barnen. Det fanns en liten lekhörna, trots allt, och där höll de till. Medan jag skrev fick sonen tag i en colaburk som någon ställt på lekbordet. Det som var kvar i burken hällde han naturligtvis på golvet. Snart blev det vår tur i kön. Vi bestämde att sonen skulle fotas först. Hmm, det var inte smidigt. Försök få en ett-åring att sitta stilla i en barnstol och titta rakt fram i två sekunder så får du se... Lock och pock hjälpte föga, han skulle inte sitta där, och inte titta framåt. Vi fick ta övriga så länge. Dottern höll på och klättrade på en pall intill, och henne fick jag släpa där ifrån skrikande. Hon ville inte heller fotas, men efter ett par försök blev det OK. Jag kände hur svetten rann, och önskade att vi var färdiga snart. Då skulle dottern sticka iväg och jag försökte hindra henne. Hon damp i golvet, skrek som en gris, och jag skämdes rejält för allt liv vi förde. Till slut hade vi fixat allt och kunde bege oss därifrån. Vilken tur att passen varar i fem år. Då slipper vi detta bökande med små barn nästa gång ( om vi inte har fått en liten till så dags...).

Barnen leker med små plastdjur på golvet. Flickan tycker att lillebror står i vägen och puttar till honom.
" Du står i min utsikt! "

Tittade på " Spårlöst" igår. Det handlade om en kvinna på 41 år som aldrig hade träffat sin pappa. Han visste inte ens om att hon finns. Hon hittade såklart sin far och fick två bröder på köpet.

Kom att tänka på min pappa som dog 2002. Ibland känns det fortfarande overkligt att han inte lever längre. Samtidigt så var det ju bäst som skedde, eftersom han hade cancer och inte kunde bli frisk. Det är så sorgligt att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn. Som tur är har ju barnen en "morfar" ändå, genom mammas nya man.  

Men pappa, jag kommer aldrig att glömma dig!

Vilken eftermiddag! Var ute med ungarna i trädgården. Det var kanonväder, soligt, nästan ingen vind. Vi fikade på altanen. Då är det vår! Ett tag jagade jag två ungar samtidigt. Den ena hade klättrat upp på gungställningen medan hon åt äpple, och den andre klättrade upp på ett bord så där fem gånger i minuten.  Sen sprang sonen ut ur trädgården bort mot grannarnas samtidigt som dottern cyklade på altanen. Inte en helt lyckad kombination. Snacka om att bli svettig...

När vi kommit in stod jag och lagade mat medan jag  väntade i telefonkö. Då rev ungarna ut allt de kunde ur flera köksskåp och sonen fortsatte mot pappersinsamlingen i rummet intill. Mer att städa...Precis när maten blivit klar blev det min tur i telefonen, så det blev till att lassa upp mat åt ungarna samtidigt som jag försökte koncentrera mig på telefonsamtalet (och att inte snubbla över burkar och lock som låg över halva köksgolvet). Avslutade samtalet och la upp mat till mig själv. Hann knappt äta upp, så hällde båda barnen ut sin dryck på bordet samtidigt. Då ringde telefonen...

Efter maten höll ungarna på och grejade med nåt inne i dotterns rum. Helt plötsligt kom dottern springande och sa att lillebror hade tagit några små studsbollar och tänkte stoppa in dom i munnen. Full fart in och hejdade honom.  Alltid är det något...

Men, nu är det lugnt och skönt, båda sover sött... 

Tror knappt att det är sant... det var ingen av ungarna som vaknade förrän kl 06.30. Dottern har sovit 13 timmar i sträck! Helt OK, tycker jag.

Det är skönt att inte vara alltför trött idag eftersom ska jag in till stan och handla mat. Det räcker med trängseln, man behöver inte vara trött också. Det tycks inte spela någon större roll när man åker, det är alltid mycket folk. Fast allra värst är väl fredag eftermiddag. Lägg till två griniga ungar och du har en riktigt rolig timme inne i affären framför dig...
Det går åt en eller annan frukt och kanske en korv med bröd för att fixa det varvet ensam med ungarna. Men i det läget gör man nästan vad som helst för att bli färdig.

Nu vet jag varför inte dottern ville åka på gympan - hon sover redan! Och det är klart, att somnar man klockan 17.20 är man riktigt trött...
Undrar hur länge hon sover i sin säng inatt??

Ibland är det så otacksamt att vara förutseende. Hämtade dottern hos dagmamman. Visste att vi skulle på barngymnastik ikväll så jag kalkylerade med en timmes utevistelse, och sedan kunde dottern bada medan jag lagade mat.  Allt gick enligt planerna ända tills vi varit ute, hon hade badat och vi hade avslutat måltiden. Sen bestämde dottern att hon inte ville åka på gympan idag. Varför planera? Nu har jag stressat i onödan. När man frågar varför hon inte vill åka får man inga vettiga svar. Samtidigt klättrar hon på soffan och borden, så lite fysisk aktivitet hade inte skadat. Ett plus är i och för sig att jag slipper bära på lillebror (mer än 12 kg) under gympan.

Kom att tänka på vad dottern sa igår morse när jag höll på att hjälpa henne med kläderna.
" Du har tjocka ben."
" Jaha, tycker du det".
" Och lång mage."

Härom veckan antydde hon att brösten var små. Nu har hon snart hela kroppen analyserad:
Jag har alltså små bröst, tjocka ben och lång mage... ( kan vara intressant att tillägga att jag är lång och smal om du frågar en vuxen).


 

Ca 22.30  somnar
00.25 kommer på att jag inte hängt den sista tvätten jag körde igår kväll, går ner i tvättstugan och fixar det
03.10 sonen gnäller till, ger honom nappen, han somnar om
03.50 dottern kommer upp, snubblar på något, skriker, ligger och gnäller över ditten och datten i minst en 
halvtimme, hämtar hennes napp, hon somnar om
05.37 sonen gnäller, hämtar honom, han drar mig i håret och petar in fingrarna i min mun, tröttnar och lägger
tillbaka honom i sin säng, han somnar om
06.05 sonen vaknar igen, han har gjort nr 2 rejält, stinker...

Dags att gå upp...
      

Är ute och promenerar med barnen. Jag borstar bort lite smuts på min jacka.
" Vad har du på jackan?" frågar dottern.
" Grus, eller sand, menar jag."
" Sand är ett fult ord" säger dottern.
" Hur menar du då?" frågar jag.
" Det låter fult när du säger det" svarar hon.
" Men om du säger det då?" frågar jag.
" Då låter det bra" säger hon.

Är det nån mer än jag som inte riktigt är med på resonemanget??  

Hade nästan glömt hur det känns. Ingen har väckt mig på hela natten, mellan 21.30 och 07.10 (förutom att sonen vaknade 05.45, men då gick maken upp med honom). Jag har alltså sovit ostört i ca 9 timmar! Den energi jag har nu jämfört med de flesta morgnar är helt otrolig. Nu borde jag väl ta tag i något projekt som finns på att-göra-listan, men jag tänker absolut dricka kaffe och äta nån riktigt onyttig kaka först...

 

Jaha, en halvtimme fick man vila i alla fall. Sen bestämde sig gossen för att sovpasset var över. Men, va sjutton, solen skiner ju åtminstone...

Har tillbringat en timme utomhus. Mycket sol och mycket vind. Man ser att ungarna (grannarna) tror att det är sommar, för de springer runt i t-shirt. Kanske inte så smart, egentligen. Men det är ju inte mitt problem.

Ska snart steka pannkakor till kvällsmaten. Inte min favoritmat, men dottern skulle nog kunna äta det flera gånger i veckan om hon fick bestämma. Ibland vill man göra det lätt för sig... 

Nyss nämnda dotter sa tidigare under eftermiddagen:
" Varför har jag inget tålamod längre? "  
Låter mer som en frustrerad mamma än som en tre-åring, eller hur!

Dottern är hos dagmamman, sonen sover, maken är i stan i ett par ärenden, katterna är ute. Det är tyst!!
Vad gör jag då? Lägger mig ner och slappar? Nej, tar hand om disken, tvätt, slänger ut sopor, plockar undan ungarnas leksaker i TV-rummet, osv. Varför lär jag mig aldrig????? Men nu är det viktigaste gjort och sonen kan nog sova en bra stund till, så äntligen kan jag lägga mig ner och vila med gott samvete...

Summering av nattens händelser:
Somnade ca 23.45.
Vaknade 01.20 av att dottern kom upp till vår säng.
Somnade om efter 02.00( då hade ungen sparkat på oss av och till sen hon kom hit).
Vaknade 05.30 av att sonen var vaken. Dags att stiga upp, dagen har börjat (enligt lilleman)...

Fem nätter i rad med rejält störd sömn är inte nyttigt. Känner mig som en zombi idag.
Ber en bön att dottern är så pigg att hon kan åka till dagmamman idag, då kan jag vila när sonen sover... 
 

Middagsdags. Dottern rör inte maten.
" Varför äter du inte?" frågar jag.
" Jag är upptagen" svarar hon medan hon bläddrar i en leksakskatalog.
" Jaha..."
" Det ser du väl!!" tillägger hon upprört.


Barn gör inte vad du säger - de gör som du gör...  (fast ibland använder de sin erfarenhet i "fel" sammanhang)

Trodde att dottern äntligen blivit piggare eftersom hon åt en hel del igår kväll, busade en massa och inte sov något på dan. Men, där fick jag tji, igår vid 22.30 hade hon 38.3 igen... Det blev några turer mellan vår säng, TV-soffan, och hennes egen säng innan hon till slut somnade om i sitt rum. Snälla baciller, dra här ifrån!  Upptäckte tyvärr att sonen också har börjat nysa och snora nu på morgonen...

Sitter och tittar på TV medan jag har ett öga på barnen. Dottern har levt på luft ett par dar nu pga feber och förkylning. Som mamma blir man ganska orolig när inte barnen äter, och denna dag är inget undantag. Tidigare idag gick det inte ens att locka med glass. Nu tittar dottern på mig med ivrig blick:
" Jag vill ha mat."

Jag tänker bara en sak: " Yes! Nu är hon snart frisk. "

I nästa ögonblick bekräftar dottern mina tankar när hon vänder sig mot lillebror och ger honom en illvillig putt så han ramlar omkull...

Nu har sonen klättrat upp på soffbordet ungefär åtta gånger på mindre är fem minuter. Energin verkar aldrig ta slut. Själv är jag så trött att bara tanken på kvällsrutinerna gör mig matt...

Var på stan en sväng med dottern som äntligen verkar må lite bättre. Vi hade bara några enkla "uppdrag". Några grejer på Apoteket, halstabletter till maken och en fleecejacka till dottern var allt som skulle fixas. Men, som vanligt, gick det inte helt smidigt. Redan på Apoteket kom första tjafset. " Om inte jag får gå till leksaksaffären tycker jag inte om dig! "  När vi betalat sprang vi in en runda på leksaksaffären för att hon skulle få hoppa på deras studsmatta. Sen var det cyklar som skulle testas, hästar som skulle kramas, bollar som skulle kastas, osv. Nu började mitt tålamod ta slut. Och kaffesugen var jag... Drog med en skrikande unge in på H&M för att kanske kunna stryka fleecejackan från listan. Lyckades hitta två tänkbara och lät dottern välja. Hon tog den jag tyckte bäst om, faktiskt. Medan jag skulle betala drog flickungen i alla tänkbara smycken och accessoarer. Väste åt henne att komma, men inte...   l

När vi kom hem hade sonen fortfarande inte vaknat (somnade innan vi åkte). Det betyder att min käre make haft ca 2 timmar i lugn och ro medan jag jagat dottern på stan. Snacka om att jag hade dragit nitlotten...

Dottern har inte somnat. Hon bråkar och stimmar så att både maken och jag blir irriterade (då hade hon ändå 39.1 i feber för någon timme sedan, men barn tycks inte alltid bli så dåliga trots feber).
 
" Du kan väl gå ner till ditt rum om du ska vara otrevlig. "
" Jag ska gå till mitt rum, min värld. Adjö".
Hon går ner och ropar strax: " Jag är snorig."
Jag går ner och snyter henne. " Gå din väg" säger hon då.
Jag går en bit och hör henne mumla: " Så barnsligt,så barnsligt...".
" Vad är det som är barnsligt?" frågar jag.
" Att du ska gå till ditt rum!"

Där fick man svar på tal!