annabackhouse

Det här med att ta en dag i taget eller leva i nuet, kalla det vad du vill, det har verkligen inte varit min grej. Snarare är jag alltid på väg nånstans, och funderar mest på sånt som kommer i framtiden. Visst händer det att jag ser tillbaka, men sällan fokuserar jag på nuet och att njuta av detsamma.

Tror i och för sig att det är vanligare att älta gammalt eller fantisera om framtiden än att fånga dagen . Men hur ska man då lära sig att leva i nuet?

Är det möjligtvis så att det handlar om att ständigt påminna sig, att INTE tänka negativt, utan se alla möjligheter?

Minns att jag hos en släkting sett en bonad med texten: " Gör er inga bekymmer för morgondagen. Var dag har nog med sin plåga." Det skulle man kunna tolka väldigt negativt, men samtidigt kan man se det som att man inte ska oroa sig för morogondagen utan göra det bästa av dagen idag.

Så DET jobbar jag på nu.

(Bild lånad på Google)


Idag hade jag kunnat fått sova till 05.45.

Men näääääää.

Sonen tände taklampan i sitt sovrum och började tjoa efter nappen vid 05.10.

Sen sprang han till TV:n och satte igång den varpå han började säga bajsa.

Försökte få honom att sitta på pottan, men han vägrade. Och blöjan ville han inte ha på sig längre.

Jippi!

Jag är så sugen på att hålla på och argumentera med barnen så här dags.

Tröttare än trött?

Var det en fråga?????????????

Såg just att det snart är premiär för nya säsongen av Bonde söker fru. Äntligen ett program i min smak!

Väcktes denna morgon av sonen vid strax efter fyra. Då tyckte han att det var dags att gå upp...

Då arbetsdagen var slut vid tretiden på eftermiddagen var jag rätt mör. Besökte en vän på väg hem från jobbet. När jag kommit hem igen och middagen var överstökad slocknade jag uppe vid TV:n. Klockan 18.15. Trött?? Något!

Barnen somnade redan före åtta, så nu är det min och makens stund i lugn och ro med kaffe, tända ljus och lite surfing/TV-tittande. Välbehövligt!




(Bild lånad på Google)

Var även inne på BR (leksaksaffär) tidigare idag tillsammans med barnen. De älskar att gå dit. Man kan hoppa på en studsmatta, åka rutschkana och cykla på sparkcyklar och trehjulingar därinne. Sen finns det ju förstås mängder av roliga, häftiga och fina leksaker att titta på och testa. Testa var det ja...

I eftermiddags hittade sonen en superdupercool djungelxylofon. Han började slå med trummorna på instrumentet och var överförtjust i ljudet han åstadkom. Sen kom dottern och ville spela på samma xylofon. Vi hittade en till på hyllan och tog ner den. Men den hade bara en trumpinne lös som gick att använda, så dottern ville fortfarande ha xylofonen som lillebror spelade på. Han vägrade släppa den, och hon fick snällt se på medan han fortsatte sin konsert.

Det blev dags att bege sig hemåt. Tänkte vi. "Aldrig i livet utan min nya favorit", tänkte antagligen sonen. För han ställde till en sån scen att vi snart önskade att man kunde sjunka genom marken. Han skrek som besatt, sparkade, och vägrade komma med. Till slut fick maken ta honom i famnen, medan sonen fortfarande vevade och skrek som ett larm. När vi kommit ut till bilen och satt oss var sonen fortfarande så arg att han "svalde gråten" fler gånger. 

Tänk om vuxna skulle bli så arga varje gång de inte fick något de ville ha. Nä, förresten hur skulle det se ut???

Idag har det blivit inköp av nya grejer till badrummet. Ut med skötbordet. In med ny hylla och krokar för förvaring. Skönt att bli av med bebis-prylarna...

Sen råkade det bli lite annat också; ljusbricka med ljus (nu när det är dags för höstmys) och några praktiska glasburkar till flingor, etc.

(Att vi även tog en sväng in på restaurangen behöver kanske inte tilläggas).



Jag bara älskar IKEA! Sätt mig i entrén med obegränsad summa pengar och jag skulle göra en heldag, lätt...

Äntligen har vi fått dit en ganska viktig del på barnens lekstuga: dörren! Nu är det bara sådär en halvtimmes målning och två fönsterfoder kvar, sen är allt färdigt.

Hade tänkt ta en bild ikväll, men det blev kolsvart ute innan jag hann göra nåt åt det...

Det känns underbart att avsluta detta projekt. Och då snackar vi ändå om en liten lekstuga. Undrar hur det skulle kännas att bygga en villa? Som ett evighetsprojekt???

Barnen skulle titta på en gammal VHS-film; Bernard och Bianca.  I reklamsnuttarna före visades en trailer för en film som hade premiär i mars 1999.

"Det var old news!" tyckte jag.

"Ja, det kanske är från stenåldern och jättarnas tid," sa dottern.

Nja, det var väl lite att ta i...

Jag råkade köra på en annan bil för några veckor sen.

FAN vad det kostar pengar!!!

Trodde lite naivt att det kanske skulle gå på ett par tusen i självrisk.

7000.

Vad säger ni om det????????????????????

JO, 6000 kr till verkstan för att laga vår lackskada och byta en lykta, 1000 kr i trafikskadesjälvrisk för att jag var så KLANTIG och orsakade krocken, och sen 100 kr/dag för en hyrbil. 

Jag råkade också nämna tidigare idag att jag fått min högsta lön någonsin denna månaden.

SORRY för att jag utmanade ödet :(

Skulle gå ner och hämta frukt för att äta ikväll istället för macka, eftersom jag inte var så hungrig. Sa till maken att " lite frukt skadar väl inte"... sen halkade jag på sista trappsteget och slog i hålfoten i vänster fot så den fortfarande känns som avdomnad.

Tag lärdom: frukt är livsfarligt!



(Bild lånad på Google)

(Bild lånad på Google)

Började prata med min kära mor om den så omtalade Anna Anka idag. Möttes av ett oförstående

" Vem är det? "

Höll på att skratta ihjäl mig.

Alla vet väl vem Anna Anka är???? typ.

Uppenbarligen inte.

Vet inte vad som är roligast:

Att alla tycks veta vem hon är, eller att mamma inte hade den blekaste...

kan innebära att komma hem till ett dukat middagsbord. Tack mamma!

Satt vid frukostbordet.  Dottern studerade sin sked noga och sa sen:

- Det står IKEA där! ( Namnet IKEA är tryckt i skeden).

Hör till saken att hon vid fyra års ålder "bara" har känt igen sitt namn i skrift tidigare.



Har vi varit på IKEA många gånger, eller?

Frågade dottern vad de ätit till lunch hos dagmamman idag.

(dottern) - Det var falukorv och potatismos, och såna där griller eller galler eller vad det heter.

( jag) - ?

(dottern) - Ja, såna som ser ut som komfritt som man doppar i ketchup. Och så är dom gula eller mörka.

(jag) - Pommes frites? Var det inte såna då? Eller menar du nån grönsak?

(dottern) - Nä! Inte grönsak!

(jag) - Men, fick ni både potatismos och pommes frites?

(dottern) - Nä. Eller, man fick ta båda om man ville.

(jag) - Jaha...?


Är det nån som fattar vad hon menar? Jag MÅSTE fråga dagmamman nästa gång vi ses vad de faktiskt åt. En fyra-åring är inte alltid pålitlig...

Ringde till en bekant som jag inte pratat med på telefon sedan flera år tillbaka. Vi sprang på varann av en slump utanför mataffären för några veckor sen, och då sa vi att vi skulle höras. Men ärligt talat, hur ofta blir det så?

Har tänkt ringa henne flera gånger de senaste dagarna, men hela tiden ursäktat mig med att jag ändå inte vet när vi kan ses. Typiskt att skapa hinder så. Idag bestämde jag mig plötsligt för att ringa ändå, bara för att visa att jag verkligen vill hålla kontakten. Och vad tror ni hände?

Jag kände att vi har massor gemensamt, att vi tänker ganska lika och att vi säkert skulle ha glädje av att träffas mer. Trots att vi inte pratat med varann på evigheter var det som om vi känner varann utan och innan.

Antar att det är många saker som påverkar våra relationer. Vänskap får ofta stå åt sidan för jobb och vardagliga måsten. Var och en har nog med sitt eget.

Tänk vad mycket vi missar pga detta sätt att leva. För aldrig mår vi så bra som tillsammans med goda vänner.

                  

Blir upprörd när jag läser om denna undersökning. 

Hur kommer det sig att man prioriterar bort något så viktigt? Matvanor och sunt leverne läggs grund för i tidig ålder. Det vet de flesta. Och ändå väljer man att strunta i detta faktum.

Gemensamma matstunder är heliga i den här familjen. Det kommer de att fortsätta att vara!




(Bild lånad på Google)

Såg att någon roat sig med lite ordlek. Inte vet jag, men mig roade det i alla fall!

Så säger dottern i tid och otid just nu. I alla möjliga situationer, och när man minst vill höra det. Ett tillfälle är när det är ett program hon vill se på TV, och vi säger att det sänds för sent på kvällen.

VEM BRYR SIG? kommer det då sådär lagom uppkäftigt.

Ska inte två-årstrotsen ge sig nån gång? Och... hm... vem har hon lärt sig det uttrycket av?

Idag har vi varit och inhandlat kläder till ungarna. Det var dags att komplettera vintergarderoben. Dessutom har sonen vuxit så mycket på längden att många av hans byxor blivit för korta.

Det går onekligen åt en hel del till två barn. Vi har köpt:

två overaller
tre par stövlar/kängor
en mössa
tre par byxor
en luvtröja

Varken min man eller jag är några märkesfreak, men gjorde vi nog åt ungefär 1500 kr på dessa grejer. Undrar vad notan hade stannat på om vi köpt dyra märken? Sen kan man ju fundera på hur ensamstående/arbetslösa/sjukskrivna föräldrar gör? Deras barns behov är ju lika stora som andras, samtidigt som föräldrarnas ekonomi är väldigt ansträngd.

Vi har det bra, det kan man bara konstatera!

Brukar du/ni lägga mycket pengar på barnens kläder?

Idag har jag röjt


ovanpå badrumsskåpet (dags att slänga en fotkräm som jag aldrig använt och solskyddsmedel som är för gammalt nästa sommar)

på köksbänken (vart kommer alla tidningar, pennor, kvitton och leksaker ifrån?)

på en hylla i sovrummet ( varför låta gammal bråte ligga och samla damm, nä, ner med det i källaren)

på skrivbordet ( slänga reklamblad och lägga viktiga papper i en hög)

på hyllan under skötbordet (in med fler handdukar och  och sonens nattblöjor, bort med en barnbok som nån lagt där)

i diskstället (varför står det t ex  en form där från förra veckan? för att vi sällan handdiskar?)

på dvd-hyllan (vem plockar ur alla filmer från fodralen och slänger i en hög?)

i ungarnas lekrum ( hur många bilar har egentligen sonen? och hur hinner dottern använda alla utklädningssaker på några minuter?)

i hallen (bort med sommarkläder, in med varmare plagg)

Så ja. Mm... :) Älskar att slänga och sortera bort!

Funderar ibland över hur mycket vi vuxna påverkar barn i deras språkutveckling. Visst kan man stimulera språket med rim, ramsor, sånger, läsning osv, men hur mycket påverkar barnets egna intresse?

Vår dotter, som blir 5 år i januari, började tala väldigt tidigt, och har ett stort ordförråd för sin ålder. Hon använder t ex ord som snarare, hittills, verkligen, egentligen, förskräckligt, onödigt, gräsligt och huvudsaken helt korrekt. Vi började tidigt att läsa för henne, och hon var oerhört mottaglig.

Sonen, som blir 3 år i februari, är inte alls lika språkintresserad. Han talar inte begripligt för andra, men vi har lärt oss att förstå många ord. Han verkar inte alls så intresserad av böcker som sin syster. Han föredrar bilar, lego och dylikt.

Jag bara undrar: hur mycket har vi påverkat? Spelar den någon roll hur mycket man försöker om inte intresset finns?

Linda Chen från Falun försvann i slutet av augusti. Mannen som hon skulle gifta sig med en vecka senare gick ut i media och sökte desperat efter sin blivande hustru.

Nu är mannen misstänkt för mord.

Visst. Han är inte dömd ännu. Men antagligen är han mördaren.

Hur kommer det sig att sånt här händer gång efter gång?

Har människan inte lärt sig någonting?

Jag är typen som tyvärr stressar upp mig över saker i vardagen titt som tätt. Som kan känna att eftermiddagen och kvällen bara är fylld en enda lång rad av tråkiga MÅSTE-grejer. Särskilt om det behöver städas eller tvättas en massa.

Dessutom hör det till saken att jag ofta känner mig missnöjd med vad jag åstadkommit pga att det finns så mycket mer vi skulle behöva göra. Som om listan aldrig tar slut.

MEN

Nåt måste ha hänt.

För nu, just ikväll, känner jag att trots att det är fler saker som skulle behöva fixas, så är jag NÖJD. Nöjd med att ha ordnat en hel del av det vi behöver. Vi är inte klara med våra måsten. Men det är ju fredag. Då SKA man ta det lite lugnt också!

Är det kanske tack vare jobb-bytet som jag ändrat min inställning?

Idag hände nåt skoj på jobbet. För att beskriva kort kan jag säga att jag ska lära mig att hjälpa ett barn som har diabetes med dennes blodsockerkontroller och insulinreglering. Idag var första dagen då jag fick träna mer aktivt. Skolsköterskan var där och instruerade och informerade. Det var riktigt roligt! Jag har varit lite orolig förut och tänkt att det är svårt, men det kändes inte så nu. Visst kommer det ta tid innan jag lärt mig bedöma helt korrekt vad gäller insulinet, men jag får ju stöd tills jag har tillräcklig kunskap för det. Att kunna "hantera" barn med diabetes är förstås en merit som jag gärna lägger på min lista inför framtida jobb med barn. Kunskap är aldrig tung att bära!

Sonen har tagit min gitarr, som han älskar att leka med. Han sitter på golvet och drar lite i strängarna. Rätt som det är ligger han på rygg, med gitarren på magen och sträcker benen rätt upp i luften. Spelar på trots allt.

Jag bara undrar: ska han bli stuntman eller gitarrist?

Nu är jag skittrött, rent ut sagt.

Efter dagens arbetspass hade jag sen också kvällsmöte, så det blev en LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG dag.

Och jag är förbannad!

Vi diskuterade arbetstiderna igen, och det hela slutade med att jag blev så arg att jag bara sa att

" gör som ni vill, vi behöver inte diskutera det mer för ni har redan bestämt er..."

En av mina kolleger sa nåt i stil med att "det är svårt att göra ditt schema för att du inte vill börja för tidigt och inte sluta sent".

Men hallå!!

Jag har en man som åker hemifrån vid 05.00 varannan vecka och som slutar 23.15 varannan vecka. Och barnen kan inte lämnas kl 05.30 eller hämtas senare än 18.00. Det är väl inte så konstigt.

De behandlar mig som om jag är extremt besvärlig. Som om jag bara vill djävlas.

De verkar inte fatta nåt!

angående förra inlägget:

06.30 sonen vaknar, dottern sover fortfarande djupt

HA! Det funkade!

Jag har sovit 8 timmar inatt. Det, ni!

Idag har mamma och pappa vunnit med 2-0.

Hoppas jag.

Dottern, som inte somnat i vettig tid mer än enstaka kvällar sen semestern, somnade vid 19.40.

Sonen, som har tendens till att antingen somna vid halvsex på kvällen (och vara vaken på natten) eller vara vaken till nio-halvtio och stimma, somnade vid 19.45.

Vågar man tro att de små liven ska sova tills de måste upp imorgon vid strax före sju?

Äh! Tror gör man i kyrkan, säger säkert nån nu.

Jaja.  Får väl be en bön då...

Natten bjöd på en klarvaken son mellan 00.30 och 03.30, en bajsblöja, en flaska välling, mycket babbel och sparkande, och slutligen en hel familj som tuppat av " av utmattning" runt halv fyra.

Taskigt för maken som skulle upp vid 04. 10.

Inte mycket roligare för mig, som skulle upp vid 05.10.

Och att väcka barnen " från de döda" vid 06.00 var inte heller nåt lätt uppdrag.

Men upp kom vi allihop, och efter en dag på jobb och hos dagmamman var det ljuvligt att komma hem och bara sätta sig med en kopp kaffe vid datorn.

Man klarar mer än man tror, uppenbarligen!

Måste bara berätta att jag är GRYMT stolt över maken.

Han bestämde sig i somras för att det var dags att bli av med några extrakilon. På två månader har han minskat 10 KG! Byxorna sitter inte uppe utan bälte.

Snacka om motiverad!

För dig som undrar hur han lyckats: han äter en portion (tar inte om), äter inte efter kl 18.00 på vardagar, undviker kakor och annat sött på vardagar och ersätter onyttiga saker med frukt eller dryck.

Satt i bilen på väg från Överskottsbolaget till köpcentrat i stan. Frågade dottern om vi skulle gå till Coop och titta efter några grejer hon behöver. Hon var inte så pigg på det. Möjligtvis om hon fick titta på leksaker.

Vill du gå och köpa glass då? frågade jag.

Nu blev jag förvånad! sa hon och flinade.

Jag undrade om hon inte vill ha nån glass. Det är ju liksom inget vi går och köper varje söndag.

Jo, det är klart! svarade hon. Men människor är viktigare än glass!

Jag fattade aldrig riktigt vad hon menade där. Att hon hellre ville träffa vänner än äta glass?


Jaja. Det blev en varsin glass, sittande på en bänk, medan vi tittade på folk som gick förbi. Och fortfarande undrar jag vad flickebarnet menade.




Min och dotterns favoritglassar!

Vaknade vid 04.25 av att sonen var klarvaken, pigg och hungrig. Efter en timmes babbel i sängen gav jag mig och gick ner till köket för att göra i ordning en flaska välling. En stund senare somnade vi om.

När jag vaknade igen, vid 07.30 hade sonen precis suttit på pottan, och rusade sen in till mig i sängen INNAN hans pappa (som varit uppe med honom i en timme) hunnit torka honom... det var bara att stiga upp och lägga i nytt underlakan i sängen.  

Det hade regnat rejält inatt, och när jag tittade ut var det första jag såg dotterns strumpor på altanen, hennes jacka i äppelträdet och nyaste skorna ute på gräset. Dom skorna kommer nog inte vara torra förrän till nästa helg...

Eftersom jag somnade runt halvtolv igår var jag inte så särskilt pigg imorse, och det var med viss irritation i sinnet jag satte mig vid datorn en stund. Då läste jag om detta och känner mig plötsligt tacksam.

Nu är jag helt slut i huvudet.

Efter TP  kl.18.30-22.50 blir man lite trött i skallen.

Förhoppningsvis är man lite klokare också.

Eller också bara medveten om hur lite man vet...

Men kul var det!

Sonen har börjat med en (för honom) ny grej. Detta visar sig ofta i vardagen.



Igår när vi var ute och gick såg han en fjäril.

Hej då , ärla!

sa han och vinkade intensivt.


När han skulle spola på toa tidigare idag sa han

Hej då, kisset!

och så vinkade han igen.

När han hade duschat efter frukosten tittade han på sig själv i spegeln och sa

Hej, ..... (sitt namn)!

och så vinkade åt sin spegelbild.


Detta låter säkert futtigt, kanske ointressant för er. Men för en mamma är det supercharmigt!

Idag ska dottern rida, sonen klippas och goda vänner kommer hit för en spelkväll (Trivial Pursuit, från 70-talet).

Ridningen går på rutin, den har vi haft nästan varje lördag sen årsskiftet.

Sonens klippning kan däremot bli bökig, för han är inte direkt stilla mer än några sekunder i taget. Jaja. Håret lär ju bli kortare i alla fall...

Vad gäller TP-spelandet går jag nog bet. Kan bli lite knivigt. Jag föddes ju 1974! Började visserligen läsa under 1979 (tror jag att mamma sagt), men det var väl kanske inte direkt faktaböcker.


Vad gör ni idag?

Tänk dig följande:

Lunchen är snart tillagad. Sonen, som är trött, gnäller vid spisen för att han dessutom är vrålhungrig. Det är han i och för sig jämt, men vissa gånger visar han sitt missnöje tydligare. Som idag. Han försöker desperat att få oss att lägga upp mat på hans tallrik. Men det är typ två minuter kvar tills potatisen är färdigkokt. Det är tacken för att man inte kör med halvfabrikat utan gör riktigt potatismos...

När maten väl är klar vill sonen INTE ha nåt. Han blir galen när vi sätter honom på hans stol, och stegrar sig som en vild unghäst. Ylar och snorar. Nöjer sig inte förrän han får sitta i mitt knä. Men äta tänker han inte göra. I alla fall inte det vi lagat. Han tar en morotsstav och börjar gnaga på.

Fortfarande är han så ilsk, att han svettas av ansträngningen. Han känns nästan febrig. Jag försöker ge honom en tugga av maten, men han blir så vansinnig att han släpper ut några toner som får oss att hoppa högt. Katten, som just skulle upp på bänken där han har sin mat, tvärvänder panikslaget mitt i hoppet då han hör de gälla tonerna.

Till sist har sonen lugnat sig något och vill ha sin mat. Men sitta på sin egen stol, det har han inte tänkt.

Dagens önskan: tålamod. Både till mig och till sonen.

Som barn är det lätt att vara lite så där charmigt kaxig. (Förresten, det finns vissa vuxna som har tendens till kaxighet också. Men då är det inte lika tilltalande).

Dottern sa häromdan att hon inte är rädd för nånting. Minsann. Utom tyrannosaurus rexar.

Idag började hon återigen att prata om saker som skrämmer henne. Hon är rädd för att vårt hus ska börja brinna. Och för bilar som kan köra på en, och jättar, och eldsprutande vulkaner.

Själv är jag mest rädd för att någon i min familj eller jag själv ska bli allvarligt sjuk eller råka ut för nån olycka.

Vad är du rädd för?

Var ute och gick en liten promenad med barnen och mammas hund. Sonen pekade ivrigt upp mot himlen och sa nåt som lät som :

Ånen! Ånen!

Jag fattade noll, men dottern ( hans levande lexikon) sa att han menade månen.

Då såg jag att månen syntes bakom ett moln.

Vi fortsatte promenaden en liten bit. Dottern tittade upp på månen och sa:

Nu har månen flyttat på sig!

Jag försökte förklara att det är jorden som rör sig. Dottern klurade lite, sen sa hon nöjt:

Det är nog några rymdvarelser som kastar boll med månen!




Här kommer en boll...

Som jag skrivit tidigare idag åkte jag hem från jobbet före lunch pga förkylning och huvudvärk.

När jag åt kvällsmat med barnen ringde maken från sitt jobb och sa att han inte heller mår bra.

Nyss ringde han igen, snorade som sjutton, och sa att han också åker hem från jobbet. 

Jaha. Imorgon får vi väl ta hand om varann då.

Och så får väl katten passa ungarna.

Natten var OK, men jag hade ändå lite latent huvudvärk på morgonen. Bestämde mig för att gå till jobbet och försöka arbeta. Må det bära eller brista, så att säga.

Efter en LITEN stund på arbetsplatsen kände jag mig seg och sträckte på mig för att piggna till, så där som man gör omedvetet. Blev svimfärdig och satte mig ner ett par minuter. Envis som jag är så försökte jag att inte låtsas om nåt, men ibland får man bara ge sig, jag vet...

När jag sa till kollegorna att jag nog behövde åka hem, var det en av dom som sa (visserligen skämtsamt, men ändå) : "Här går vi till jobbet även om vi är lite förkylda".  Och, "hur länge har du huvudvärk, egentligen?" då jag påtalade att jag inte hade för avsikt att komma imorgon eller kanske ens på fredag.

Är det inte vi som brukar säga till barnens föräldrar att barnen ska vara hemma om de är sjuka? I så fall ska väl vi i personalen också tänka på det för egen del? Och om man går hem en dag är det väl ingen idé att komma igen dagen efter om man verkligen ska bli frisk... 

Skit detsamma, nu är jag hemma och det får väl lösa sig för dom på jobbet. De får ju ta in vikarie om det krisar.

Inte mitt problem!

Har fått en sån jäkla huvudvärk ikväll, så jag orkar ingenting.
Måste snart gå och lägga mig...

Hoppas ni mår bättre!

Vissa dagar önskar man bara att de inte funnits. Idag är en sån dag.

Precis innan jag skulle gå ut till bilen för att åka till jobbet hände följande: mammas hund (som vi vaktar under hennes semesterresa) ville inte ha sin mat. Sen gick han ut i hallen och spydde två gånger. Samtidigt höll sonen på att spela oss döva vid pianot och dottern vrålade i duschen efter en badhandduk.

Jag flydde ut och lämnade maken i kaoset. Hann bara köra några kilometer så hamnade jag bakom ett långt släp som kröp fram. Blev stående vid ett tillfälligt rödljus (vid ett vägarbete) i typ HUNDRA ÅR.  Väl ute på motorvägen ökade jag tempot för att hinna tid jobbet i tid. Då började en lampa på instrumentpanelen lysa. Inte motoroljan men nån annan olja... höll tummarna för att bilen inte skulle lägga av och fortsatte den sista biten. Klarade mig till jobbet i alla fall.

Idag hade vi planeringsdag, vilket innebar revidering av en likabehandlingsplan och planering av tema, m.m. Dagen avslutade jag och en kollega med att åka till ett ställe i stan och köpa en ny digitalkamera till vår avdelning. På vägen dit krockade jag med en bil (det var mitt fel, så det är bara att betala självrisken och se glad ut...). Sen tog det kanske en minut, så blev jag stannad i en poliskontroll. Körkortskoll, alkoblås och kontroll av skattemärket. Naturligtvis hade det senaste märket lossnat (det satt kvar för sex veckor sen när jag blev stoppad senast), så då sa de att jag måste skaffa ett nytt, förstås. Som tur var behövde jag inte böta för det.

När jag kommit hem och skulle gå ut med hunden stod dottern med honom i kopplet medan jag låste ytterdörren. Då drog hundjäkeln till i kopplet så att dottern åkte omkull och for rätt in i en stolpe med huvudet före. Detta resulterade i en kraftig bula i hennes panna. Stackarn!

Tillbaka hemma efter promenaden ville inte dottern vara ute mer, så jag sprang som en tok för att hålla koll på sonen ute, hunden som inte fick smita ut, och samtidigt hjälpa dottern som ville se på en särskild kanal på TV. När jag fixat rätt kanal på TV:n och kikade ut kom sonen gående från garaget med en massa spik i näven. Och han hade inte hunnit till toan, så det var bara att byta hans kläder...

Här nånstans började jag tycka att den här dan SUGER som det så populärt heter bland tonåringar...


Förresten; den där lampan som började lysa. Jag undrar fortfarande vad det betyder...

Det stämmer verkligen.

Spenderade helgen borta. Denna gång hos mamma. Men VAR (borta) vi är spelar mindre roll. För är det inte hemma så märks det...

Barnen vill t ex inte äta eller sova som vanligt. Allt blir upp-och-ner. Först sover de i bilen. Sen vill de inte ha mat. Men fika går ner. Så blir de vrålhungriga sent på kvällen. Och sova är det inte tal om.


Och när vi kommer hem igen faller allt på plats. Som tur är.

Besök hos mor. Syskonen och respektive där. Mycket prat. Mumsig mat.

Sonen börjar med att totalvägra att gå på toa. Och vi har ingen potta med. (Glömde!) Vill inte äta. Vill inte ta på byxorna. Vill ingenting egentligen mer än att sätta sig på tvären. Kissar till slut på sig. Och efter några timmar igen. På en matta.

Kissat i byxorna har han knappt gjort de senaste veckorna. Hemma. Och verkligen inte på en matta.

Kan det bero på att han haft blöja på sig nästan hela veckan hos dagmamman?? I så fall blir jag irriterad!!

(Och det där med att dagmamman inte har potta: när sonen var hos en annan dagmamma i fredags för att den ordinarie var ledig, hade han bajsat på pottan hon hade där...)

Idag är vi bjudna till mamma på middag. Hon och nyblivne maken ska resa utomlands ett par veckor. Dessutom ska min syster snart åka till Sevilla och studera spanska hela hösten. Så det var dags för en familjemiddag innan alla far. Ska bli trevligt!

Vad gör ni i helgen?

Bekväma kläder och favvo-raggsockar

Ostbågar och juice med dottern

Kaffe med maken

Kravlös surfing (blogg, Facebook, nyheter, m.m )

=


Redo för en god natts sömn

Trevlig helg, bloggvänner!

Kom på att jag inte berättat hur det gick med mina sena kvällar på jobbet. Ni vet, de där till klockan sju, just de gånger maken jobbar kvällsskift...

I förrgår när jag kom till jobbet fick vi beskedet att dessa kvällar är lösta på annat sätt.

Hela dan gick jag omkring bekymmersfri.

Nu hoppas jag att schemat får vara som det är.

Men det vet man aldrig inom barnomsorgen...

Hade planerat in en tur till Adelövs marknad idag. Denna marknad hålls alltid första torsdagen i september. Vi har bara ett par mil dit, så resan tar inte ens en halvtimme. Tyvärr var inte vädergudarna med oss. Lagom till att jag skulle sluta jobbet kom regnvädret. När jag kom hem öste det ner. Framme vid marknadsområdet steg vi ut i lera. Marken var helt sörjig av vätan. 

Men:

Vem bryr sig om regnväder när man får köpa godis, leksak, ballong och sen åka karusell?

Barnen var saliga. Maken fick tag i kokosbollar och viltkorv. Sen var han nöjd. Själv var jag mest nöjd när vi kommit hem, fått av halvvåta kläder, satt på torra, varma kläder, och tagit en kopp hett te och äggmackor... 

Nu har dottern nya planer angående häxan surtant.

Hon ska fånga henne, ställa sig på henne och slänga henne i en soptunna så hon får lukta på bajs.

Bäst att häxan aktar sig!

Dottern har stora planer för den kommande natten.

Hon ska vara vaken mitt i natten och hitta HÄXAN SURTANT.

Surtanten kan nämligen sitta under vårt köksbord.

Har jag hört från säker källa.

Jag ser fram emot att äta frukost med surtanten.

Kan ju sluta hur som helst.


( För dig som inte vet: Häxan surtant är en person i ett barnprogram, som är mycket populärt. Jag tror att serien vann pris vid Kristallen-utdelningen härom veckan. Häxan surtant är väldigt elak och komisk samtidigt. )