Om kärlek, lektion 836
Låg bredvid dottern som skulle somna. Hon pratade om en kille på sitt dagis.
Dottern: Han är jobbig!
Jag:Varför då?
Dottern:Han är kär i mig. Så han jagar mig och vill pussas.
Jag:Jaha...
Dottern:Du vet, kärleken är svår!
Tell me about it... kärlek är så mycket, den känns så mycket, den påverkar så mycket, den är allt!
Dottern: Han är jobbig!
Jag:Varför då?
Dottern:Han är kär i mig. Så han jagar mig och vill pussas.
Jag:Jaha...
Dottern:Du vet, kärleken är svår!
Tell me about it... kärlek är så mycket, den känns så mycket, den påverkar så mycket, den är allt!
Som himlen när det är mörkt...
Dottern hade fått ett par nya leggings. Batikmönstrade och grå-vita. Jag frågade om hon gillade dom.
Ja....sa hon dröjande. Dom är som himlen när det är mörkt...
Jaha.
Tyckte att hon sa att de var fina...?
Ja....sa hon dröjande. Dom är som himlen när det är mörkt...
Jaha.
Tyckte att hon sa att de var fina...?
Liv och död
Ibland är det som om allt bara händer på en och samma dag. Som om allt som är viktigt plötsligt blir väldigt tydligt för en. Idag är en sån dag.
Fick ett SMS under dagen från en kär vän som gav löften om ett positivt besked. Kom hem, efter en lång hämtning av barnen. Mamma ringde och berättade att mormor blivit akut sjuk och fått åka ambulans in till sjukhuset. Det kändes inte särskilt hoppfullt, med tanke på momors sjukdomsbild. Fylldes av en stor sorg, insikten om att vi kanske aldrig mer skulle få träffa mormor i livet. Sen pratade jag med min vän som SMS:at tidigare. Vi har inte pratat med varann sen i somras. Jag hade en förhoppning om att hon och hennes man äntligen skulle få till stånd den adoption som de så länge kämpat för. Men de håller fortfarande på med samma process, bara ett litet steg längre på vägen.
Här var jag, med huvudet fullt av tankar. En (visserligen relativt gammal) mormor med döden som en skugga, och en ung kvinna som kämpat så för att få ett efterlängtat barn, ett nytt litet liv, men ännu stod och stampade på samma ställe...
*
Fick ytterligare ett samtal alldeles nyss. Mormor är i stabilt tillstånd. Verkar som om hon fått nån form av diabetes, vilken yttrade sig i svimningar, kräkningar osv. Allt är inte vad det verkar...
Fick ett SMS under dagen från en kär vän som gav löften om ett positivt besked. Kom hem, efter en lång hämtning av barnen. Mamma ringde och berättade att mormor blivit akut sjuk och fått åka ambulans in till sjukhuset. Det kändes inte särskilt hoppfullt, med tanke på momors sjukdomsbild. Fylldes av en stor sorg, insikten om att vi kanske aldrig mer skulle få träffa mormor i livet. Sen pratade jag med min vän som SMS:at tidigare. Vi har inte pratat med varann sen i somras. Jag hade en förhoppning om att hon och hennes man äntligen skulle få till stånd den adoption som de så länge kämpat för. Men de håller fortfarande på med samma process, bara ett litet steg längre på vägen.
Här var jag, med huvudet fullt av tankar. En (visserligen relativt gammal) mormor med döden som en skugga, och en ung kvinna som kämpat så för att få ett efterlängtat barn, ett nytt litet liv, men ännu stod och stampade på samma ställe...
*
Fick ytterligare ett samtal alldeles nyss. Mormor är i stabilt tillstånd. Verkar som om hon fått nån form av diabetes, vilken yttrade sig i svimningar, kräkningar osv. Allt är inte vad det verkar...
Jag ser det snöar
Imorse när jag tittade ut genom fönstret möttes jag av ett vitt snötäcke och mer snö som sakta singlade ner på marken. Visserligen blir det besvärligt att ta sig fram i trafiken när snön kommer, men jag ÄLSKAR snön ändå! På nåt vis får jag en sån där gammal härlig känsla från barndomen, då den första snön kom. Hur jag och mina vänner sprang runt i snön och kastade snöbollar, byggde snögubbar, åkte pulka, etc. Och hur tankar på den kommande julen fyllde hela mitt sinne med glädje och förväntan.
Med bra vinterdäck och sunt förnuft i trafiken är det ändå lätt att glädjas åt vintern och snön. Eller vad tycker du?
Med bra vinterdäck och sunt förnuft i trafiken är det ändå lätt att glädjas åt vintern och snön. Eller vad tycker du?
