annabackhouse

Det har jag alltid velat vara. Det är min eviga strävan.

Alltid vara steget före. Beredd. Genomtänkt. Planerad.

Precis sådär lagom färdig med saker att man hinner sätta sig ner. Kanske läsa, klura på nåt en stund. Eller bara sitta och betrakta, beundra, förundras.

 

Men hur ofta kommer jag dit?

 

Det händer. Men väldigt sällan. Orken tar oftast slut innan.

 

Men det är härligt när man når dit. Då känner jag mig fullständigt nöjd. I nån minut.

 

Underbart är kort.

Fnissar fortfarande efter att ha haft ett komiskt samtal med dottern igår kväll när hon duschade. Hon undrade om jag skulle bli arg ifall hon som vuxen valde att adoptera ett barn istället för att föda ett eget. Jag sa bara att det måste hon ju bestämma själv, men troligen kommer hon att ändra inställning till detta när hon blir äldre (hon är ju bara 8).

 

Men, sa hon, måste man göra DET för att få barn?

Ja, såklart, svarade jag.

Då så. Då blir det ju inga! sa hon lättat, för det kommer jag ALDRIG göra! Hon fortsatte:
Jag trodde man kunde bli med barn om man inte tog sån där tablett!!

 

Ja, det är inte lätt att förstå sig på hur allt funkar!  ;)

 

Det som från början bara var en känsla, en misstanke, utvecklade sig till nåt större. Oron som dök upp i olika sammanhang gnagde och gnagde. Kanske det inte bara var en känsla?

 

Efter ett antal vändor hos barnläkare, logoped, psykolog, kurator och annat fick vi till slut ett svar.

 

AUTISM

 

Så mycket känslor. Så mycket sorg. Men också lättnad. Äntligen förstod vi.

 

Och sonen är ju fortfarande densamma. Det är VI som ändrats. Med ny kunskap blir allt lättare. 

 

Känner igen mig i det som Mia Skäringer sagt om sin son, som också har autismdiagnos. Hon ser diagnosen som en kompass, som en vägvisare. Det är ett bra sätt att se på det, tycker jag.

 

Så nu kämpar vi på, med diagnos, men utan gnagande oro.