annabackhouse

Frågade dottern vad de ätit till lunch hos dagmamman idag.

(dottern) - Det var falukorv och potatismos, och såna där griller eller galler eller vad det heter.

( jag) - ?

(dottern) - Ja, såna som ser ut som komfritt som man doppar i ketchup. Och så är dom gula eller mörka.

(jag) - Pommes frites? Var det inte såna då? Eller menar du nån grönsak?

(dottern) - Nä! Inte grönsak!

(jag) - Men, fick ni både potatismos och pommes frites?

(dottern) - Nä. Eller, man fick ta båda om man ville.

(jag) - Jaha...?


Är det nån som fattar vad hon menar? Jag MÅSTE fråga dagmamman nästa gång vi ses vad de faktiskt åt. En fyra-åring är inte alltid pålitlig...

Ringde till en bekant som jag inte pratat med på telefon sedan flera år tillbaka. Vi sprang på varann av en slump utanför mataffären för några veckor sen, och då sa vi att vi skulle höras. Men ärligt talat, hur ofta blir det så?

Har tänkt ringa henne flera gånger de senaste dagarna, men hela tiden ursäktat mig med att jag ändå inte vet när vi kan ses. Typiskt att skapa hinder så. Idag bestämde jag mig plötsligt för att ringa ändå, bara för att visa att jag verkligen vill hålla kontakten. Och vad tror ni hände?

Jag kände att vi har massor gemensamt, att vi tänker ganska lika och att vi säkert skulle ha glädje av att träffas mer. Trots att vi inte pratat med varann på evigheter var det som om vi känner varann utan och innan.

Antar att det är många saker som påverkar våra relationer. Vänskap får ofta stå åt sidan för jobb och vardagliga måsten. Var och en har nog med sitt eget.

Tänk vad mycket vi missar pga detta sätt att leva. För aldrig mår vi så bra som tillsammans med goda vänner.

                  

Såg att någon roat sig med lite ordlek. Inte vet jag, men mig roade det i alla fall!

Idag har vi varit och inhandlat kläder till ungarna. Det var dags att komplettera vintergarderoben. Dessutom har sonen vuxit så mycket på längden att många av hans byxor blivit för korta.

Det går onekligen åt en hel del till två barn. Vi har köpt:

två overaller
tre par stövlar/kängor
en mössa
tre par byxor
en luvtröja

Varken min man eller jag är några märkesfreak, men gjorde vi nog åt ungefär 1500 kr på dessa grejer. Undrar vad notan hade stannat på om vi köpt dyra märken? Sen kan man ju fundera på hur ensamstående/arbetslösa/sjukskrivna föräldrar gör? Deras barns behov är ju lika stora som andras, samtidigt som föräldrarnas ekonomi är väldigt ansträngd.

Vi har det bra, det kan man bara konstatera!

Brukar du/ni lägga mycket pengar på barnens kläder?

Idag har jag röjt


ovanpå badrumsskåpet (dags att slänga en fotkräm som jag aldrig använt och solskyddsmedel som är för gammalt nästa sommar)

på köksbänken (vart kommer alla tidningar, pennor, kvitton och leksaker ifrån?)

på en hylla i sovrummet ( varför låta gammal bråte ligga och samla damm, nä, ner med det i källaren)

på skrivbordet ( slänga reklamblad och lägga viktiga papper i en hög)

på hyllan under skötbordet (in med fler handdukar och  och sonens nattblöjor, bort med en barnbok som nån lagt där)

i diskstället (varför står det t ex  en form där från förra veckan? för att vi sällan handdiskar?)

på dvd-hyllan (vem plockar ur alla filmer från fodralen och slänger i en hög?)

i ungarnas lekrum ( hur många bilar har egentligen sonen? och hur hinner dottern använda alla utklädningssaker på några minuter?)

i hallen (bort med sommarkläder, in med varmare plagg)

Så ja. Mm... :) Älskar att slänga och sortera bort!

Jag är typen som tyvärr stressar upp mig över saker i vardagen titt som tätt. Som kan känna att eftermiddagen och kvällen bara är fylld en enda lång rad av tråkiga MÅSTE-grejer. Särskilt om det behöver städas eller tvättas en massa.

Dessutom hör det till saken att jag ofta känner mig missnöjd med vad jag åstadkommit pga att det finns så mycket mer vi skulle behöva göra. Som om listan aldrig tar slut.

MEN

Nåt måste ha hänt.

För nu, just ikväll, känner jag att trots att det är fler saker som skulle behöva fixas, så är jag NÖJD. Nöjd med att ha ordnat en hel del av det vi behöver. Vi är inte klara med våra måsten. Men det är ju fredag. Då SKA man ta det lite lugnt också!

Är det kanske tack vare jobb-bytet som jag ändrat min inställning?

angående förra inlägget:

06.30 sonen vaknar, dottern sover fortfarande djupt

HA! Det funkade!

Jag har sovit 8 timmar inatt. Det, ni!

Natten bjöd på en klarvaken son mellan 00.30 och 03.30, en bajsblöja, en flaska välling, mycket babbel och sparkande, och slutligen en hel familj som tuppat av " av utmattning" runt halv fyra.

Taskigt för maken som skulle upp vid 04. 10.

Inte mycket roligare för mig, som skulle upp vid 05.10.

Och att väcka barnen " från de döda" vid 06.00 var inte heller nåt lätt uppdrag.

Men upp kom vi allihop, och efter en dag på jobb och hos dagmamman var det ljuvligt att komma hem och bara sätta sig med en kopp kaffe vid datorn.

Man klarar mer än man tror, uppenbarligen!

Måste bara berätta att jag är GRYMT stolt över maken.

Han bestämde sig i somras för att det var dags att bli av med några extrakilon. På två månader har han minskat 10 KG! Byxorna sitter inte uppe utan bälte.

Snacka om motiverad!

För dig som undrar hur han lyckats: han äter en portion (tar inte om), äter inte efter kl 18.00 på vardagar, undviker kakor och annat sött på vardagar och ersätter onyttiga saker med frukt eller dryck.

Vaknade vid 04.25 av att sonen var klarvaken, pigg och hungrig. Efter en timmes babbel i sängen gav jag mig och gick ner till köket för att göra i ordning en flaska välling. En stund senare somnade vi om.

När jag vaknade igen, vid 07.30 hade sonen precis suttit på pottan, och rusade sen in till mig i sängen INNAN hans pappa (som varit uppe med honom i en timme) hunnit torka honom... det var bara att stiga upp och lägga i nytt underlakan i sängen.  

Det hade regnat rejält inatt, och när jag tittade ut var det första jag såg dotterns strumpor på altanen, hennes jacka i äppelträdet och nyaste skorna ute på gräset. Dom skorna kommer nog inte vara torra förrän till nästa helg...

Eftersom jag somnade runt halvtolv igår var jag inte så särskilt pigg imorse, och det var med viss irritation i sinnet jag satte mig vid datorn en stund. Då läste jag om detta och känner mig plötsligt tacksam.

Nu är jag helt slut i huvudet.

Efter TP  kl.18.30-22.50 blir man lite trött i skallen.

Förhoppningsvis är man lite klokare också.

Eller också bara medveten om hur lite man vet...

Men kul var det!

Idag ska dottern rida, sonen klippas och goda vänner kommer hit för en spelkväll (Trivial Pursuit, från 70-talet).

Ridningen går på rutin, den har vi haft nästan varje lördag sen årsskiftet.

Sonens klippning kan däremot bli bökig, för han är inte direkt stilla mer än några sekunder i taget. Jaja. Håret lär ju bli kortare i alla fall...

Vad gäller TP-spelandet går jag nog bet. Kan bli lite knivigt. Jag föddes ju 1974! Började visserligen läsa under 1979 (tror jag att mamma sagt), men det var väl kanske inte direkt faktaböcker.


Vad gör ni idag?

Som barn är det lätt att vara lite så där charmigt kaxig. (Förresten, det finns vissa vuxna som har tendens till kaxighet också. Men då är det inte lika tilltalande).

Dottern sa häromdan att hon inte är rädd för nånting. Minsann. Utom tyrannosaurus rexar.

Idag började hon återigen att prata om saker som skrämmer henne. Hon är rädd för att vårt hus ska börja brinna. Och för bilar som kan köra på en, och jättar, och eldsprutande vulkaner.

Själv är jag mest rädd för att någon i min familj eller jag själv ska bli allvarligt sjuk eller råka ut för nån olycka.

Vad är du rädd för?

Som jag skrivit tidigare idag åkte jag hem från jobbet före lunch pga förkylning och huvudvärk.

När jag åt kvällsmat med barnen ringde maken från sitt jobb och sa att han inte heller mår bra.

Nyss ringde han igen, snorade som sjutton, och sa att han också åker hem från jobbet. 

Jaha. Imorgon får vi väl ta hand om varann då.

Och så får väl katten passa ungarna.

Natten var OK, men jag hade ändå lite latent huvudvärk på morgonen. Bestämde mig för att gå till jobbet och försöka arbeta. Må det bära eller brista, så att säga.

Efter en LITEN stund på arbetsplatsen kände jag mig seg och sträckte på mig för att piggna till, så där som man gör omedvetet. Blev svimfärdig och satte mig ner ett par minuter. Envis som jag är så försökte jag att inte låtsas om nåt, men ibland får man bara ge sig, jag vet...

När jag sa till kollegorna att jag nog behövde åka hem, var det en av dom som sa (visserligen skämtsamt, men ändå) : "Här går vi till jobbet även om vi är lite förkylda".  Och, "hur länge har du huvudvärk, egentligen?" då jag påtalade att jag inte hade för avsikt att komma imorgon eller kanske ens på fredag.

Är det inte vi som brukar säga till barnens föräldrar att barnen ska vara hemma om de är sjuka? I så fall ska väl vi i personalen också tänka på det för egen del? Och om man går hem en dag är det väl ingen idé att komma igen dagen efter om man verkligen ska bli frisk... 

Skit detsamma, nu är jag hemma och det får väl lösa sig för dom på jobbet. De får ju ta in vikarie om det krisar.

Inte mitt problem!

Har fått en sån jäkla huvudvärk ikväll, så jag orkar ingenting.
Måste snart gå och lägga mig...

Hoppas ni mår bättre!

Vissa dagar önskar man bara att de inte funnits. Idag är en sån dag.

Precis innan jag skulle gå ut till bilen för att åka till jobbet hände följande: mammas hund (som vi vaktar under hennes semesterresa) ville inte ha sin mat. Sen gick han ut i hallen och spydde två gånger. Samtidigt höll sonen på att spela oss döva vid pianot och dottern vrålade i duschen efter en badhandduk.

Jag flydde ut och lämnade maken i kaoset. Hann bara köra några kilometer så hamnade jag bakom ett långt släp som kröp fram. Blev stående vid ett tillfälligt rödljus (vid ett vägarbete) i typ HUNDRA ÅR.  Väl ute på motorvägen ökade jag tempot för att hinna tid jobbet i tid. Då började en lampa på instrumentpanelen lysa. Inte motoroljan men nån annan olja... höll tummarna för att bilen inte skulle lägga av och fortsatte den sista biten. Klarade mig till jobbet i alla fall.

Idag hade vi planeringsdag, vilket innebar revidering av en likabehandlingsplan och planering av tema, m.m. Dagen avslutade jag och en kollega med att åka till ett ställe i stan och köpa en ny digitalkamera till vår avdelning. På vägen dit krockade jag med en bil (det var mitt fel, så det är bara att betala självrisken och se glad ut...). Sen tog det kanske en minut, så blev jag stannad i en poliskontroll. Körkortskoll, alkoblås och kontroll av skattemärket. Naturligtvis hade det senaste märket lossnat (det satt kvar för sex veckor sen när jag blev stoppad senast), så då sa de att jag måste skaffa ett nytt, förstås. Som tur var behövde jag inte böta för det.

När jag kommit hem och skulle gå ut med hunden stod dottern med honom i kopplet medan jag låste ytterdörren. Då drog hundjäkeln till i kopplet så att dottern åkte omkull och for rätt in i en stolpe med huvudet före. Detta resulterade i en kraftig bula i hennes panna. Stackarn!

Tillbaka hemma efter promenaden ville inte dottern vara ute mer, så jag sprang som en tok för att hålla koll på sonen ute, hunden som inte fick smita ut, och samtidigt hjälpa dottern som ville se på en särskild kanal på TV. När jag fixat rätt kanal på TV:n och kikade ut kom sonen gående från garaget med en massa spik i näven. Och han hade inte hunnit till toan, så det var bara att byta hans kläder...

Här nånstans började jag tycka att den här dan SUGER som det så populärt heter bland tonåringar...


Förresten; den där lampan som började lysa. Jag undrar fortfarande vad det betyder...

Idag är vi bjudna till mamma på middag. Hon och nyblivne maken ska resa utomlands ett par veckor. Dessutom ska min syster snart åka till Sevilla och studera spanska hela hösten. Så det var dags för en familjemiddag innan alla far. Ska bli trevligt!

Vad gör ni i helgen?

Bekväma kläder och favvo-raggsockar

Ostbågar och juice med dottern

Kaffe med maken

Kravlös surfing (blogg, Facebook, nyheter, m.m )

=


Redo för en god natts sömn

Trevlig helg, bloggvänner!