annabackhouse

Blev nyss  STRÄNGA MAMMAN efter alldeles för mycket tjat om tandborstning, toabesök och röjning i barnens rum (för att komma fram till sängarna...) så efter ett NÄ, NU gör ni som jag säger, och ilsket blängande på dem... blev det äntligen fart på ungarna. Att det ska vara så svårt att fatta att man menar allvar.

När de var klara för att lägga sig sa dottern:

Jag ska tala om att du blev så sträng!

Jag undrade vem hon skulle berätta det för. Och inte fick jag nåt svar heller...

En helt vanlig kväll :

-Nu ska du borsta tänderna och kissa, sen är det dags att sova.

-JAG VILL INTE DET!

-Men så är det.

-JAG MÅSTE INTE DET!

-Jo.

-NÄ!!!!


Fem minuter senare ligger sonen fortfarande på golvet och skriker:

-JAG VILL INTE! JAG MÅSTE INTE DET!!

Tur att man har starka muskler (eller kanske stark vilja) för annars hade man inte orkat få denna envisa treåring i säng...

Idag hade våra barn sin absolut sista dag hos dagmamman. Det känns vemodigt på nåt sätt. Både bra och dåligt. Visserligen kommer de att få det bra på sina förskolor  i höst. Men det blir ändå inte det samma som att ha dem hos EN person, i hennes hem. Visst kommer barnen att glädjas åt fler barn att leka med, en utegård med mer att erbjuda, många spännande rum därinne, flera vuxna, andra aktiviteter, etc. Men vi kommer ändå att sakna vår dagmamma.

Jag vet att det finns olika faser i livet. Nu går vi snart in i en ny.

Ge mig bara lite tid att ställa om.

Fick oväntat besök av grannen tidigare ikväll. Hon stod med ett kuvert i handen och sin son intill sig när jag öppnade dörren. Först fattade jag ingenting. Sen gick det upp ett ljus för mig.

"Han kom hem nyss, och visade detta brev och det som låg i. Han undrade om han inte kunde få behålla en i alla fall. Jag sa att det inte gick för sig, men att man kanske kan ge en kompis nån krona eller kanske en femma. "

Dottern hade velat överraska sin vän med en present. Hon hittade födelsedagspengar i ett kuvert, och slängde glatt ner tre sedlar i ett annat kuvert till sin vän. Att det var FEMHUNDRAKRONORSSEDLAR hade hon inte riktigt koll på...

Gissa om jag har lärt mig var man inte ska lägga barnens presentpengar ... och vilken tur att grannpojken visade sin mamma vad han fått...

Sonen testar vissa ord väldigt mycket just nu. Det är förstås inte alltid som de passar in...

Vi var hos dagmamman och skulle sätta oss i bilen för att åka hem när sonen tog en näve sten och tänkte slänga iväg.
Nej! sa både dagmamman och jag.

Jo, jag növer (=behöver) det! sa sonen bestämt.

Ja. Och jag behöver några miljoner. Gärna nu direkt...

... satt dottern och sjöng nyss.

Antingen hör jag dåligt eller också var det ett exempel på selektiv hörsel för så här uppfattade jag texten:

" Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?

Ja, ja, kära barn jag har HÄCKEN full"


(bild lånad på Google)

Pratade med dottern idag om kärlek.
Så stora tankar det ryms i det lilla huvudet.


- Mamma. Vet du vem jag ska gifta mig med?

-Ja. ...... (grannpojkens namn), eller hur?

- Ja!

- Varför då? undrade jag.

- För att jag är kär i honom.

- Hur vet man att man är kär i nån då?

- Man vill vara med dom hela tiden...

Ordförrådet för dottern växer ruggigt snabbt. Hon använder ord som kanske inte genomsnittliga femåringar skulle göra, som tex infektion, ingrediens och omgivning. Men hon har också börjat "uppfinna" egna ord.

ovädrigt = på väg att bli oväder

livglad = extremt lycklig

Ja, det var säkert några fler, men just nu är jag för trött för att komma på. Jag har dock anledning att tro att jag kommer tillbaka i ärendet...

Det har varit en stor dag för dottern idag.

Först var det 5-årskontroll på BVC inklusive polio-vaccin, hörsel-, syn-, vikt- och längdmätning. Att få ge min kära dotter vaccin är ingen enkel sak, vill jag lova. Det gick åt en och annan muta, och ändå höll de på att gå bet innan det var klart. Hör och ser, det gör hon däremot utan krusiduller. Men det visste vi ju redan. Om det är nån som är observant, så är det min lilla höna. Och hon är ingen kortväxt fröken; 123,5 cm i längd. Hennes jämnårige kompis (en kille) är ca 110 cm...

Nästa utropstecken denna dag kom i samband med tandborstningen. VIPS så lossnade tand nr 2. Och gissa vem som var salig? " Nu kommer TANDFEN!!"

Innan hon skulle sova ikväll läste vi i en ny bok som jag verkligen kan rekommendera för er som har små barn. Den heter Tänk om och är skriven av Lena Sjöberg. Bjuder er på det första och sista uppslaget i boken:

Tänk om jag var hare och du min lilla palt
Jag skulle ge dig kärlek och vara med dig ÖVERALLT
Vi skulle skutta över skogar, åkrar, ängar
Hoppa högt och göra djärva, tvära svängar
Vi skulle busa i månens bleka sken
Och sniffa nattens dofter ur sommarvarm syren

Vi skulle snatta sallad ur en öde köksträdgård
Och sova under motorhuven i en rostig gammal Ford
Jag skulle skydda dig mot räv och hök och hund
Och inte gå ifrån dig en endaste sekund


Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor
Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor
Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng
Och jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng
Du fick borsta mina tänder och ta på mig min pyjamas
Jag ville vara nära dig så att vi kunde kramas
Sen läste du en saga i lugn och ro för mig
Och för alla mina nallar som lyssnade på dig
Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du
Du skulle viska i mitt öra: - Det är dags att sova nu...



Som det nyss var sagt:  Dags att sova nu! Godnatt!

Barn, alltså.

Höll på att skratta ihjäl mig när dottern gnällde över att några av hennes porslinskatter hamnat för högt upp i prylhyllan.

Men, mamma! Dom har ju svindel!!



Och imorse. När hon hade satt en hårklämma runt öronen på en gosekanin.

Hon har öroninflammation. Men jag har satt dit en klämma så hon inte kan smitta nån annan...



Häromdan beklagade hon sig över att grannarnas pojkar sagt dumma saker till henne för att hon är tjej.

De är inte lite fräcka. Nä, väldigt fräcka , faktiskt.

Vår lille son är verkligen en förvåningarnas man, om än liten. Inatt, när jag vaknade vid tvåtiden, stod han vid vår säng och sa att han:

Jag vill ligga eran säng.

Sen fortsatte han  med:

Jag behöver kissa. Inte i blöjan, på toa. 

Vi gick så klart till toan och han fick sätta sig. När han kissat sa han:

Jag vill ligga soffan i TV-rummet.

Därefter bad han:

Jag vill ha vatten. Och banan.

Så sa han:

Jag har feber.

Döm om min förvåning när jag kollade tempen och han HADE feber.

Nu talar vi om grabben som inte sagt många ord innan han var två, och som först nu efter treårsdagen börjat prata med 3-5-ordsmeningar. Det kallar jag språkutveckling! Och självkännedom...

Sonen har börjat prata en hel massa den senaste tiden. Talet är otydligt, men man märker att han kan mängder av ord. Igår förvånade han mig med att titta ut och konstatera:

E  ä imma! (Det är dimma. )


Imorse, efter en vidrig natt med kräk och gråt, låg han i soffan och vilade. Han muttrade för sig själv:

In age arg å mig! (Min mage är arg på mig!)


En stund senare sa han allvarligt:

Jag aknar parpar itmycke! ( Jag saknar farfar skitmycket!)

Det blev ett samtal till farfar omedelbart. Så tydliga kärleksförklaringar kan man inte nonchalera!

Ibland får man höra oväntade ord när man umgås med barn. Särskilt med vår 5-åriga dotter, som verkar samla på nya ord. När hon satt bredvid mig tidigare i eftermiddags hände följande:

Dottern tittade på min hand, extra mycket på vigselringen ( en relativt enkel guldring med några diamanter, som kostade under 4000 kr), och sa:

Får jag prova den?

Jag lät henne testa den på sitt långfinger, för att den inte skulle trilla av så lätt. Hon studerade den noga.

Åh, mamma, den är så PRAKTFULL!

Kan det vara nån som tittat mycket på filmer med prinsessor som gifter sig på sistone?



(bild lånad på Google)

Inspirationskälla?

Tillbringade en stund av fredagskvällen i bastun tillsammans med dottern. Hon låg ner, sträckte på sig och sa:


Skönt och koppla av lite.

Jag höll med.

Vad ska vi göra mer ikväll? frågade hon.

Jag föreslog att vi kunde poppa popcorn och mysa lite framför TV:n.

Ja! svarade hon ivrigt.

Men först kan vi väl basta en stund till, tyckte jag.

Ja, fast om DU vill så kan vi gå och duscha nu! invände dottern.



JAG VILL??? Undrar vem som är sugen på popcorn...

Dottern var ute i trädgården och lekte. Hon var väldigt angelägen om att få fylla en vattenkanna, för att sen få vattna våra blommor. Eftersom vi bara har några små blomsterland på trädgården sa jag till henne att gå till dessa och vattna tulpanerna och påskliljorna som har kommit upp en bit. Men inte då. Hon tvärvägrade.

-Jag ska vattna HÄR, i gräset.

-Men där har vi inte satt några blommor, så det kan inte komma upp nåt, sa jag.

-Jo. Allt som behövs är vatten och TÅLAMOD, svarade hon bestämt.

Jamen, då så.



( Det värsta är att hon har rätt. Det kommer att växa upp mängder av tusenskönor i gräsmattan, trots att vi inte planterat en enda...)



(bild lånad på Google)

Brottas för tillfället med ett besvärligt problem, som egentligen antagligen är ganska vanligt, men ändå skapar massor av dåligt samvete.

Vår son, som är tre år, har nån slags duschfobi. Han kan gå med på att tvätta kroppen, men håret är helt hopplöst. När vi säger till honom att titta upp i taket för att schampot ska rinna ner över ryggen och inte i ögonen gör han ALLTID tvärtom. Ni kan ju gissa vad som händer då! Det är klart att man inte vill tvätta håret då...

Vi har verkligen försökt med det mesta. Simglasögon (drog han av sig), en "krage" som ska stoppa schampot (men den bara gled ner), att leka fram det (han är fortfarande lika arg), hållt fast (då skriker han bara ännu mer) osv.

Det är hemskt att alltid tvinga honom och se hur han får panik och blir förtvivlad.

Hur har ni som är föräldrar fått era barn att tvätta håret utan panikskrik????????

Det har varit en stor dag i dotterns femåriga liv.

Hon har tappat sin första mjölktand.

Samtalen kring denna lösa tand och den mystiska tandfen har varit många och långa på sistone, eftersom tanden var lös i en hel månad innan den lossnade helt.

Först handlade det mycket om att det inte gick att tugga saker med den lösa tanden och huruvida tandfen skulle ge en guldpeng eller inte.

Sen pratades det om hur långt hon kunde vicka tanden utan att det trillade ut, och om det verkligen fanns nån tandfe.

Hon började allvarligt misstänka mamma och pappa...
" Det är ni som lägger i pengar i glaset, eller hur?"

När väl tanden lossnade sprang hon runt och lekte med den...och tappade den. Som tur var hittade jag den (under TV-soffan). För vad jag vet har inte tandfeer nån GPS...

Får väl se nu om tandfen har sett glaset med lilla frökens tand. Annars blir det ju ingen peng!



(bild lånad på Google)

Sonen, som börjar lära sig att säga till när han behöver gå på toa, hade klättrat upp på en kontorsstol (snurr-modellen) och stod och balanserade för att ta ner en film han ville se. Plötsligt började han skrika. Jag var på nerevåningen när jag hörde honom. Trodde att storasyster bråkade med honom och tänkte att det inte var så farligt. Han kan ju reta henne till vansinne, och sen krävs inte mycket för att han ska börja skrika om hon petar på honom. När jag kom upp stod sonen på snurrstolen och pekade på snutten.

Den e dum!

Jag förstod snart vad som hänt. Han hade ropat på mig för att han behövde kissa, men när jag inte kom upp tillräckligt snabbt hade han kissat där han stod...

Tur han skyllde på snutten istället för på mig. Otur att det var tyg på stolen...

Vi satt och åt middag. Jag hade tagit fram kiwi-frukt till "efterrätt". Dottern tittade lurigt på mig och sa:

Jag uppskattar att du tänkt att vi ska äta kiwi efter maten. Men jag vill hellre ha glass.

Nähä?

Efter att dottern avslutat sin knatteridning idag frågade jag (som alltid):

Var det kul?

Svaret brukar alltid bli detsamma.  Ja, såklart.

Men idag frågade jag också:

Kändes det bra?

Då tittade hon drömmande på mig och sa:

Det känns som om jag är i en annan värld...

Måste ha varit helt OK då.

Och det är samma tjej som för ett par månader sen inte ville fortsätta med ridningen längre.

Där ser man.

Ibland ändrar sig saker utan att man försökt påverkat nåt alls.