annabackhouse

Sonen har börjat prata en hel massa den senaste tiden. Talet är otydligt, men man märker att han kan mängder av ord. Igår förvånade han mig med att titta ut och konstatera:

E  ä imma! (Det är dimma. )


Imorse, efter en vidrig natt med kräk och gråt, låg han i soffan och vilade. Han muttrade för sig själv:

In age arg å mig! (Min mage är arg på mig!)


En stund senare sa han allvarligt:

Jag aknar parpar itmycke! ( Jag saknar farfar skitmycket!)

Det blev ett samtal till farfar omedelbart. Så tydliga kärleksförklaringar kan man inte nonchalera!