annabackhouse

Sitter och läser om trotsåldrar i den gamla " Barnaboken" av Anna Wahlgren. Även om man troligen ska ta en del som Wahlgren säger med en nypa salt, så känns det som om hon har vissa poänger i detta kapitel i boken. Har man fostrat nio barn har man säkert också sett vissa mönster i utvecklingen som kommer tillbaka för varje barn.

Det som ger tröst i Wahlgrens beskrivning av trotsen är att hon menar att den är en nödvändig del i mognadsprocessen. Det betyder alltså att den här trotsen som vår son uppvisar nu är nyttig för hans utveckling. En sån tur, eftersom den samtidigt är så pass frustrerande för alla i familjen...

Wahlgren skriver också att det barnet vill ha vid trots är motstånd och ledning. Är det inte precis det man som förälder försöker ge varje gång trotsen uppstår? Ett "nej", och " gör så här istället".

Som alltid när man läser om barns utveckling tycker jag att det är två "ingredienser" i föräldrarollen som ständigt återkommer:

1. Var konsekvent!

2. Visa att du tycker om barnet.

Faktum är att man kommer väldigt långt med bara dessa två regler.

Trots allt är det antagligen precis vad barn behöver; tydlighet och kärlek.