annabackhouse

(bild lånad på Google)




Förmiddagen ägnades åt att införskaffa skridskor åt dottern. Jag hade tänkt mig nåt annat än konståkningsskridskor eftersom jag anser att de är obekväma, kalla och nästan omöjliga att få på. Så fort vi kom in på affären fick dottern upp ögonen för ett par rosa konståkningsskridskor. Gissa om hon ville prova de jag tyckte att hon skulle ha? Det fanns ett par svartvita skridskor som ser ut som inlines. De hade varit perfekta. Men lilla damen ville inte ha dom. Till slut fick vi henne att testa dom i alla fall. Det blev ett inköp, även om dottern var måttligt intresserad. Sonen får väl ärva dom så småningom...

När vi kommit hem blev det bara ombyte och påklädning. Sen åkte vi upp till sjön. Men där var det inte en kotte. Öde och förmodligen ganska fullt med snö på isen. Vi vågade inte ge oss ut och åka utan att ha kollat hur tjock isen var.  Så vi åkte ner till byn där de spolat en bana. Isen där var jättefin. Vi hjälpte barnen med deras skridskor och hjälmar. Sen bröt protesterna ut. Dottern tyckte det var otäckt att åka även om nån höll henne i båda händerna. Och sonen vägrade att gå ut på isen överhuvudtaget.  Han skrek som en galning, fäktade för att jag skulle ta av hjälmen, pekade på skridskorna och skrek att han ville ha stövlarna. Det var bara att ta av hjälm och skridskor och låta honom springa runt på isen och jaga en puck med fötterna. Dottern försökte åka en liten stund med hjälp, men gav snart upp.

Vi hämtade pulkorna i bilen och åkte lite på kullen bredvid isen. Sen var det dags att åka hem och komma in i värmen igen. Otroligt, vad skönt det är att värma upp sig igen efter nån timme utomhus!

Funderar över hur många gånger man behöver åka skridskor för att tycka det är kul. Fem gånger? Tio? Minns inte att jag tyckte det var särskilt svårt eller otäckt när jag var liten, men det var ju i och för sig runt trettio år sen jag lärde mig...