annabackhouse

Efter flera dagar av ljus och värme har denna dag mest bjudit på blåst och gråväder. Fy, vad fort man vänjer sig vid gott väder. Nu blir jag nästan lite grinig om temperaturen ligger under 20 grader.  Men det är väl lika bra att inse:
vi lever i ett land med ett väder som är fruktansvärt svårt att förutsäga, och som växlar flera gånger om dan.  Det enda man vet säkert  är att det kommer att blåsa.

Måste börja vakta min tunga lite bättre. Allt man säger är ju inte lämpligt för barnöron. Detta insåg jag senast i eftermiddag när dottern sprang förbi lillebror och skrek:
" Tjockis! "

Jag har nämligen sagt så till stora katten ( 7 kg) ett antal gånger...

Det finns någon slags rättvisa i alla fall. Sopgubben hade tömt tunnan trots att vi inte hade dragit ut den till vägen. Skönt! Nu blev det lite smidigare. För hur kul är det när blöjpåsarna håller på att trilla över kanten på tunnan? Särskilt nu när det börjar bli varmare också.  Matrester luktar för den delen inte heller hallon när de fått ligga lite för länge där ute.

Blir snart tokig på alla dessa helgdagar som infaller på en torsdag! Eftersom våra sopor hämtas på torsdagar måste vi ställa ut tunnan vid vägen på onsdag kväll. Men när det är helgdag på torsdagen hämtas soporna dagen innan. Hur lätt är det inte att missa detta!! Så nu får väl vår tunna stå här överfull i två veckor... 

Idag har jag varit så duktig! Jag har städat en hel massa och nu känns det fräscht och fint. Önskar bara att det varade lite längre. Men så är det... 

Vid frukostbordet.

Dottern brukar vilja ha juice vid frukosten, men inte idag. Tycker väl att jag är ovanligt långsam eller ouppmärksam för helt plötsligt säger hon med ironi i rösten :
" Kan jag få vatten, hallå?! "

Kan det bero på att jag säger så till henne när hon gjort något tokigt...

Dottern (3 år) håller i ett litet papper och vill ha en penna.
" Vad ska du göra?" frågar jag.
" Skriva dagbok."
Hon sätter sig ner och säger:
" Kära dagbok..."
 

Läste om Elisabeth i Österrike, som varit inlåst i 24 år. Pappan har tydligen både gömt henne och utnyttjat henne sedan hon var 18. Fy tusan! Kan någon förklara för mig hur man kan göra så mot sitt barn??? Ingen med frisk hjärna beter sig så... Och hur mår Elisabeth och hennes barn idag?

Maken har varit vissen ett bra tag och klagat på nästäppa, huvudvärk, öronvärk, mm. Kom hem idag och hade efter läkarbesök konstaterat att han har både bihåleiflammation och öroninflammation. Inte konstigt att han haft ont...

Har njutit ute i solen med sonen ända sedan vi lämnade tjejen hos dagmamman på morgonen. Det är ljuvligt ute, varmt och bara en lätt vind. Har lekt med pojken i sandlådan, hängt tvätt, läst tidningen, druckit kaffe, gått promenad, småspråkat med grannarna, och bara varit i solen. Gott!! Med varm luft i ryggen, en rejäl dos av ljus och fåglarnas kvitter kan man inte bli annat än salig... 

Hela familjen satt i bilen. Vi var på väg till en släkting för att fira hans födelsedag. För ovanlighetens skull körde maken. Då säger lilltjejen:
" Vad bra att pappa kör! "
" Varför då?" undrade jag.
" Han kör så bra. " säger hon.
 " Kör han bättre än jag? " frågar jag.
" Ja..." säger hon och flinar.

Vad säger man då?

I morse vid frukosten kom dottern in i köket och sa:
" Jag måste ha äpple för det gör ont i benet. "

Så kan man ju också lägga upp det när frukt känns mer intressant än frukost...

Var på väg till macken för att köpa bensin till gräsklipparen. Dottern hade precis tryckt i sig en hel del godis (det är ju lördag), och jag trodde att hon inte ville se åt godis på ett tag. När hon inser att vi ska till en affär börjar övertalningskampanjen:

" Vi kan köpa karamell. "
" Ja, men du har ju nyss ätit ditt lördagsgodis. "
" Men karamell är gott. "
" Ja, men idag får du inte mer godis. "
" Men, ... jag kan äta mer, faktiskt..."

Tror jag säkert, min lilla gottegris!

Nej, nej och åter nej! Vi ska inte ha fler barn i den här familjen. Inte nu, alltså. Det har vi inte planerat. Vad jag avsåg i inlägget " Passa dig noga" var att jag inte kan garantera att det är slut på barnafödandet än. Även om det just nu känns som om två barn är fullt tillräckligt kanske vi hinner ändra oss inom några år. Vi får väl se...

Det var bara det...

Sonen är inne i en mycket charmig fas för tillfället. Han pratar inte så mycket än (är ju bara nyss fyllda 1 år) men några ord används desto flitigare. "Ja" och "nej" är några såna. Följande dialog utspelade sig tidigare i kväll:

" Får mamma en kram? "
" Ja. " Kramar mig glatt.
" Får mamma en puss?"
" Ja... " . Trycker näsan mot min.
" Är du busig?"
" Ja. " Flinar illmarigt.
" Ska du sova? "
" Nä."
" Är det pappa? " Pekar på pappa.
" Ja. "
" Är det mamma? " Pekar på mig själv.
" Nja... ja".
" Är du verkligen busig? "
" Nej... "
 
Så här kan vi hålla på i evighet. Snacka om underhållning...

Idag var dagen. Hela familjen skulle fixa nya pass. Efter flera samtal för att förvissa sig om öppettider och blanketter åkte vi in till stan för att ansöka om pass på polisstationen.  Redan på vägen mellan bilen och polishuset började dottern gnälla:
" Jag vill inte dit. Det finns ingen lekplats där! "
Drog in henne under protest. Tog en nummerlapp och uppmärksammade genast att medgivandeblankett skulle fyllas i innan man kom fram till kassan. Men var fanns blanketten? For med blicken, och hittade slutligen lapparna på bordet längre bort. Lokalen vimlade av folk, så att det skulle ta tid fattade man direkt. Medan jag fyllde i blanketterna passade maken barnen. Det fanns en liten lekhörna, trots allt, och där höll de till. Medan jag skrev fick sonen tag i en colaburk som någon ställt på lekbordet. Det som var kvar i burken hällde han naturligtvis på golvet. Snart blev det vår tur i kön. Vi bestämde att sonen skulle fotas först. Hmm, det var inte smidigt. Försök få en ett-åring att sitta stilla i en barnstol och titta rakt fram i två sekunder så får du se... Lock och pock hjälpte föga, han skulle inte sitta där, och inte titta framåt. Vi fick ta övriga så länge. Dottern höll på och klättrade på en pall intill, och henne fick jag släpa där ifrån skrikande. Hon ville inte heller fotas, men efter ett par försök blev det OK. Jag kände hur svetten rann, och önskade att vi var färdiga snart. Då skulle dottern sticka iväg och jag försökte hindra henne. Hon damp i golvet, skrek som en gris, och jag skämdes rejält för allt liv vi förde. Till slut hade vi fixat allt och kunde bege oss därifrån. Vilken tur att passen varar i fem år. Då slipper vi detta bökande med små barn nästa gång ( om vi inte har fått en liten till så dags...).

Barnen leker med små plastdjur på golvet. Flickan tycker att lillebror står i vägen och puttar till honom.
" Du står i min utsikt! "

Tittade på " Spårlöst" igår. Det handlade om en kvinna på 41 år som aldrig hade träffat sin pappa. Han visste inte ens om att hon finns. Hon hittade såklart sin far och fick två bröder på köpet.

Kom att tänka på min pappa som dog 2002. Ibland känns det fortfarande overkligt att han inte lever längre. Samtidigt så var det ju bäst som skedde, eftersom han hade cancer och inte kunde bli frisk. Det är så sorgligt att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn. Som tur är har ju barnen en "morfar" ändå, genom mammas nya man.  

Men pappa, jag kommer aldrig att glömma dig!

Vilken eftermiddag! Var ute med ungarna i trädgården. Det var kanonväder, soligt, nästan ingen vind. Vi fikade på altanen. Då är det vår! Ett tag jagade jag två ungar samtidigt. Den ena hade klättrat upp på gungställningen medan hon åt äpple, och den andre klättrade upp på ett bord så där fem gånger i minuten.  Sen sprang sonen ut ur trädgården bort mot grannarnas samtidigt som dottern cyklade på altanen. Inte en helt lyckad kombination. Snacka om att bli svettig...

När vi kommit in stod jag och lagade mat medan jag  väntade i telefonkö. Då rev ungarna ut allt de kunde ur flera köksskåp och sonen fortsatte mot pappersinsamlingen i rummet intill. Mer att städa...Precis när maten blivit klar blev det min tur i telefonen, så det blev till att lassa upp mat åt ungarna samtidigt som jag försökte koncentrera mig på telefonsamtalet (och att inte snubbla över burkar och lock som låg över halva köksgolvet). Avslutade samtalet och la upp mat till mig själv. Hann knappt äta upp, så hällde båda barnen ut sin dryck på bordet samtidigt. Då ringde telefonen...

Efter maten höll ungarna på och grejade med nåt inne i dotterns rum. Helt plötsligt kom dottern springande och sa att lillebror hade tagit några små studsbollar och tänkte stoppa in dom i munnen. Full fart in och hejdade honom.  Alltid är det något...

Men, nu är det lugnt och skönt, båda sover sött... 

Tror knappt att det är sant... det var ingen av ungarna som vaknade förrän kl 06.30. Dottern har sovit 13 timmar i sträck! Helt OK, tycker jag.

Det är skönt att inte vara alltför trött idag eftersom ska jag in till stan och handla mat. Det räcker med trängseln, man behöver inte vara trött också. Det tycks inte spela någon större roll när man åker, det är alltid mycket folk. Fast allra värst är väl fredag eftermiddag. Lägg till två griniga ungar och du har en riktigt rolig timme inne i affären framför dig...
Det går åt en eller annan frukt och kanske en korv med bröd för att fixa det varvet ensam med ungarna. Men i det läget gör man nästan vad som helst för att bli färdig.

Nu vet jag varför inte dottern ville åka på gympan - hon sover redan! Och det är klart, att somnar man klockan 17.20 är man riktigt trött...
Undrar hur länge hon sover i sin säng inatt??

Ibland är det så otacksamt att vara förutseende. Hämtade dottern hos dagmamman. Visste att vi skulle på barngymnastik ikväll så jag kalkylerade med en timmes utevistelse, och sedan kunde dottern bada medan jag lagade mat.  Allt gick enligt planerna ända tills vi varit ute, hon hade badat och vi hade avslutat måltiden. Sen bestämde dottern att hon inte ville åka på gympan idag. Varför planera? Nu har jag stressat i onödan. När man frågar varför hon inte vill åka får man inga vettiga svar. Samtidigt klättrar hon på soffan och borden, så lite fysisk aktivitet hade inte skadat. Ett plus är i och för sig att jag slipper bära på lillebror (mer än 12 kg) under gympan.

Kom att tänka på vad dottern sa igår morse när jag höll på att hjälpa henne med kläderna.
" Du har tjocka ben."
" Jaha, tycker du det".
" Och lång mage."

Härom veckan antydde hon att brösten var små. Nu har hon snart hela kroppen analyserad:
Jag har alltså små bröst, tjocka ben och lång mage... ( kan vara intressant att tillägga att jag är lång och smal om du frågar en vuxen).


 

Ca 22.30  somnar
00.25 kommer på att jag inte hängt den sista tvätten jag körde igår kväll, går ner i tvättstugan och fixar det
03.10 sonen gnäller till, ger honom nappen, han somnar om
03.50 dottern kommer upp, snubblar på något, skriker, ligger och gnäller över ditten och datten i minst en 
halvtimme, hämtar hennes napp, hon somnar om
05.37 sonen gnäller, hämtar honom, han drar mig i håret och petar in fingrarna i min mun, tröttnar och lägger
tillbaka honom i sin säng, han somnar om
06.05 sonen vaknar igen, han har gjort nr 2 rejält, stinker...

Dags att gå upp...
      

Är ute och promenerar med barnen. Jag borstar bort lite smuts på min jacka.
" Vad har du på jackan?" frågar dottern.
" Grus, eller sand, menar jag."
" Sand är ett fult ord" säger dottern.
" Hur menar du då?" frågar jag.
" Det låter fult när du säger det" svarar hon.
" Men om du säger det då?" frågar jag.
" Då låter det bra" säger hon.

Är det nån mer än jag som inte riktigt är med på resonemanget??  

Hade nästan glömt hur det känns. Ingen har väckt mig på hela natten, mellan 21.30 och 07.10 (förutom att sonen vaknade 05.45, men då gick maken upp med honom). Jag har alltså sovit ostört i ca 9 timmar! Den energi jag har nu jämfört med de flesta morgnar är helt otrolig. Nu borde jag väl ta tag i något projekt som finns på att-göra-listan, men jag tänker absolut dricka kaffe och äta nån riktigt onyttig kaka först...

 

Jaha, en halvtimme fick man vila i alla fall. Sen bestämde sig gossen för att sovpasset var över. Men, va sjutton, solen skiner ju åtminstone...

Har tillbringat en timme utomhus. Mycket sol och mycket vind. Man ser att ungarna (grannarna) tror att det är sommar, för de springer runt i t-shirt. Kanske inte så smart, egentligen. Men det är ju inte mitt problem.

Ska snart steka pannkakor till kvällsmaten. Inte min favoritmat, men dottern skulle nog kunna äta det flera gånger i veckan om hon fick bestämma. Ibland vill man göra det lätt för sig... 

Nyss nämnda dotter sa tidigare under eftermiddagen:
" Varför har jag inget tålamod längre? "  
Låter mer som en frustrerad mamma än som en tre-åring, eller hur!

Dottern är hos dagmamman, sonen sover, maken är i stan i ett par ärenden, katterna är ute. Det är tyst!!
Vad gör jag då? Lägger mig ner och slappar? Nej, tar hand om disken, tvätt, slänger ut sopor, plockar undan ungarnas leksaker i TV-rummet, osv. Varför lär jag mig aldrig????? Men nu är det viktigaste gjort och sonen kan nog sova en bra stund till, så äntligen kan jag lägga mig ner och vila med gott samvete...

Summering av nattens händelser:
Somnade ca 23.45.
Vaknade 01.20 av att dottern kom upp till vår säng.
Somnade om efter 02.00( då hade ungen sparkat på oss av och till sen hon kom hit).
Vaknade 05.30 av att sonen var vaken. Dags att stiga upp, dagen har börjat (enligt lilleman)...

Fem nätter i rad med rejält störd sömn är inte nyttigt. Känner mig som en zombi idag.
Ber en bön att dottern är så pigg att hon kan åka till dagmamman idag, då kan jag vila när sonen sover... 
 

Middagsdags. Dottern rör inte maten.
" Varför äter du inte?" frågar jag.
" Jag är upptagen" svarar hon medan hon bläddrar i en leksakskatalog.
" Jaha..."
" Det ser du väl!!" tillägger hon upprört.


Barn gör inte vad du säger - de gör som du gör...  (fast ibland använder de sin erfarenhet i "fel" sammanhang)

Trodde att dottern äntligen blivit piggare eftersom hon åt en hel del igår kväll, busade en massa och inte sov något på dan. Men, där fick jag tji, igår vid 22.30 hade hon 38.3 igen... Det blev några turer mellan vår säng, TV-soffan, och hennes egen säng innan hon till slut somnade om i sitt rum. Snälla baciller, dra här ifrån!  Upptäckte tyvärr att sonen också har börjat nysa och snora nu på morgonen...

Sitter och tittar på TV medan jag har ett öga på barnen. Dottern har levt på luft ett par dar nu pga feber och förkylning. Som mamma blir man ganska orolig när inte barnen äter, och denna dag är inget undantag. Tidigare idag gick det inte ens att locka med glass. Nu tittar dottern på mig med ivrig blick:
" Jag vill ha mat."

Jag tänker bara en sak: " Yes! Nu är hon snart frisk. "

I nästa ögonblick bekräftar dottern mina tankar när hon vänder sig mot lillebror och ger honom en illvillig putt så han ramlar omkull...

Nu har sonen klättrat upp på soffbordet ungefär åtta gånger på mindre är fem minuter. Energin verkar aldrig ta slut. Själv är jag så trött att bara tanken på kvällsrutinerna gör mig matt...

Var på stan en sväng med dottern som äntligen verkar må lite bättre. Vi hade bara några enkla "uppdrag". Några grejer på Apoteket, halstabletter till maken och en fleecejacka till dottern var allt som skulle fixas. Men, som vanligt, gick det inte helt smidigt. Redan på Apoteket kom första tjafset. " Om inte jag får gå till leksaksaffären tycker jag inte om dig! "  När vi betalat sprang vi in en runda på leksaksaffären för att hon skulle få hoppa på deras studsmatta. Sen var det cyklar som skulle testas, hästar som skulle kramas, bollar som skulle kastas, osv. Nu började mitt tålamod ta slut. Och kaffesugen var jag... Drog med en skrikande unge in på H&M för att kanske kunna stryka fleecejackan från listan. Lyckades hitta två tänkbara och lät dottern välja. Hon tog den jag tyckte bäst om, faktiskt. Medan jag skulle betala drog flickungen i alla tänkbara smycken och accessoarer. Väste åt henne att komma, men inte...   l

När vi kom hem hade sonen fortfarande inte vaknat (somnade innan vi åkte). Det betyder att min käre make haft ca 2 timmar i lugn och ro medan jag jagat dottern på stan. Snacka om att jag hade dragit nitlotten...

Dottern har inte somnat. Hon bråkar och stimmar så att både maken och jag blir irriterade (då hade hon ändå 39.1 i feber för någon timme sedan, men barn tycks inte alltid bli så dåliga trots feber).
 
" Du kan väl gå ner till ditt rum om du ska vara otrevlig. "
" Jag ska gå till mitt rum, min värld. Adjö".
Hon går ner och ropar strax: " Jag är snorig."
Jag går ner och snyter henne. " Gå din väg" säger hon då.
Jag går en bit och hör henne mumla: " Så barnsligt,så barnsligt...".
" Vad är det som är barnsligt?" frågar jag.
" Att du ska gå till ditt rum!"

Där fick man svar på tal!

Diskussion i samband med ett bråk mellan dottern och mig själv:
" Om inte jag får det ska jag flytta! "
" Jaha, vart ska du flytta då? "
" Till farfar. "
" Men han jobbar ju på dagarna. Vad ska du göra då? "
" Vara där själv... och vara glad."

Det måste vara ledsamt att bo med mamma och pappa...

Man får ta barnens åsikter med en nypa salt ibland.

Vilken skit-titel på en sång! Jag skulle hellre sova lite längre nån enda gång. Ännu en natt med en febersjuk dotter tär på en trött mor... 

"Jag vill ha juice!"
"Ja, men skrik inte, du väcker lillebror."
"Nä, jag bara sitter här i sängen."
Går ner och hämtar juice. Hör dottern börjar skrika: "Jag är kissig!" Kommer upp. Sonen är vaken, men somnar lyckligtvis om. Dottern går på toa och dricker sen juicen. Katten kommer och gnäller. "Jag släpper ut honom" säger dottern. Hon går ner för trappen och ropar efter katten som inte alls ville gå ut utan ha mat. Nu vaknar lillebror igen...

Såg på Aftonbladets sida att det ska bli sommar nästa vecka. Dags att ta fram solbrillor och  shorts nu då, eller?

Samtal med dottern vid nattningen.
" Vet du, det är bra att vi har skaffat en städarkatt."
"Vad då?"
" Ja, Lisa (lilla katten). Hon äter ju upp allt som jag tappar på golvet."

Egentligen skulle man kunna tro att jag avser HV:s seger igår, men jag ironins mästare, jag har haft en så där härlig natt igen...

Dotterns gnäll och krångel igår hade en orsak. Vaknade vid 23.00 av att hon kändes brännhet. Kollade febern. Bara 38.5, men det räcker till. Alvedon, vatten, toa och sedan prat, babbel och mummel en bra stund. Till slut säger hon:" Jag vill sova i min säng!". Så lät det inte tidigare under kvällen. Väl nere i hennes rum ska man helst läsa saga och sen sjunga "Teddybjörnen Fredriksson", den vanliga kvällsrutinen. Detta känns inte så lockande vid midnatt. Lyckades förhandla bort sagan, men inte sången. " Varför står det ett ljus där?" frågor hon plötsligt (syftar på dopljuset uppe på bokhyllan). Jag förklarar att hon fick det när hon var liten bebis och döptes. " Ja, då var det jättemånga här!" säger hon då och lyser upp. Sen räknar hon glatt upp moster, mosters pojkvän, mormor, morfar, mormors hund, och hejdar sig.  "Så många var det!" Hon lägger till pappa och lillebror, men då protesterar jag. " Han var ju inte född då" säger jag. "Nähä..." säger hon lite tyst, men verkar inte riktigt greppa detta faktum. Jag funderar på om hon aldrig ska bli trött igen. " Du kan gå nu" säger hon då. Tror knappt det är sant, men är för trött för att säga något om att hon inte brukar kunna somna själv mitt i natten. Lägger mig igen strax efter tolv och hoppas på att hon ska sova vidare. Blir störd två gånger till under natten av sonens gnäll, men annars sover vi till 06.30. Inser att dottern borde vara hemma från dagmamman även om hon inte har feber längre. Går och sätter på vår "lifesaver" vid sjukdom, dvs TV:n. Då funkar inga kanaler. Begriper att det beror på att vi hade råkat missa en räkning och nu har Viasat stängt av signalen tills att påminnelsen är registrerad som betald. Jippie! En hel dag med en halvsjuk unge utan "Playhouse Disney"...

Är bara bäst. Måste understryka det!!
Nu har ni visat var skåpet ska stå!

Jag syftar på Galenskaparnas gamla låt, men menar förstås att jag är ruskigt trött. Efter att middagen var lagad ville dottern inte äta, trots att jag gjort mat som jag vet att hon tycker om. "Jag är inte hungrig. Jag är trött." Lyckades efter lite övertalning få i henne nästan en hel portion när hon satt i mitt knä och blev matad. Och hon skulle inte vara "hungrig"... Lillebror satt snällt och petade i sig sin mat på egen hand, trots att han är två år yngre. Sen vägrade hon att sova i sin säng. "Jag kommer inte kunna sova för det gör ont i fingret. Och det är flugor i mitt rum." Hon somnade lite senare i vår säng... Som hon manipulerar mig,det lilla busfröet!

Nu ska jag snart sova, hoppas jag. Måste först se hur det går för HV71  ikväll...

Morgonen började som vanligt, med sina rutiner, tjat,tjat och tjat. Lämnade flickan hos dagmamman, åkte in till stan. Tankade. Gick på köpcentrat i tre timmar under vilka sonen var vaken nästan hela tiden. Jagade, jagade och jagade efter honom eftersom han vägrade sitta i vagnen mer än några minuter åt gången. Körde hem. Hämtade dottern hos dagmamman. Den lilla hade somnat efter ett utbrott vid lunchen så när jag skulle hämta blev hon supersur när jag väckte henne. Dottern tjurade nästan hela vägen hem i bilen. Hann bara hem och "landa" sedan kom några vänner på besök. Medan vi drack kaffe roade sig sonen med att antingen springa i soffan eller klättra på stolar. Helt plötsligt spydde katten i hallen. Blä! Telefonen ringde mitt i allt. Huvudvärken var inte långt borta...

Nu är det dags att laga middag. Jag är sååå laddad!

Efter ytterligare en sen kväll med sonen somnade jag helt färdig. Vaknade efter en liten stund av att jag legat på händerna så de var helt avdomnade. Hade precis drömt att jag blev utslängd från något ställe, finns det något samband tro? Medan jag försökte somna om ökade makens snarkningar till otäckt många decibel, men till slut lyckades jag koppla bort det och slappna av.  Sov tills sonen gnällde till någon timme senare. Gick till honom och tryckte in nappen i munnen. När jag kom tillbaka till sängen snarkade mannen så det var olidligt. Lade mig på TV-soffan och somnade om. Vaknade efter några timmar av att sonen gnällde igen. Det lät som om han haft en mardröm. Som tur var räckte det med nappen och lite klapp på ryggen för att han skulle somna igen. Nu var det dags för mannen att gå upp så jag la mig i sängen igen. Mannen väckte mig innan han skulle till jobbet för att fråga en sak. En timme senare vaknade jag av att lilleman pratade inne hos sig och stora tjejen (som sover nere) ropade: " Det är flugor i mitt rum!" När jag kom ner till henne hade hon ställt sig i docksängen och viftade med snuttefilten.
  God morgon, underbara familj!

Kl.16.30
Maken gick upp med sonen till TV-rummet för att "vila" lite. Tanken var inte att de skulle sova, men efter två minuter blankt sov båda gott. Det blir kul i kväll när lilleman inte vill lägga sig...

Vi är nästan klara med frukosten och dottern har bara lite kvar i tallriken. Ser inte helt nöjd ut.
" Vad är det? Vill du ha något mer? " frågar jag.
" Ja, jag vill ha gos..."

Snacka om att ha koll på livets väsentligheter...

Står ute vid altanen där dottern cyklar runt , runt i cirklar.
" Kan vi gå in nu? Jag behöver börja med middagen och sen ska jag hänga tvätt ikväll också."
" Nä, jag måste öva på och cykla på min cykel. Sen ska jag öva att rida på min häst."
" Men du har ju ingen häst."
" Jag ska få en lagård med många djur."
" När då?"
" När jag blir så många år gammal (räcker upp fem fingrar).
" Var ska den ladugården vara då? Bredvid sandlådan?"
" Nä, lite längre bort så klart!"

Barn har verkligen svar på allt (om dom vill).

Idag måste jag dammsuga! Det är bara så jobbigt att komma igång. Alltid är det något annat som får gå före(missförstå mig inte, en gång i veckan är minimum) men det finns liksom tusen saker som måste göras först,t.ex. laga mat, byta blöjor, jaga min illbatting till son...
Men, se upp, dammråttor, för nu kommer jag och tar er!

Måste bara skriva några ord om det fruktansvärda som hänt med Engla. Även om jag inte kände henne eller ens någon i hennes familj är det så tungt att höra om såna här saker. Man vet att det händer (visserligen inte så ofta) men tänker alltid "det kommer inte drabba min familj". Ingen går ju egentligen säker. Enda ljusglimten (för att uttrycka det positivt) i sammanhanget är att gärningsmannen faktiskt erkände efter en relativt kort tid. Men det måste ha varit eoner av tid för Englas mamma...

Frukost med barnen. Maken är redan på jobbet sedan flera timmar tillbaka.

"Sätt dig och ät nu!"
"Mm, men jag vill sitta i ditt knä."
"Nej, jag måste ha koll på lillebror också, vet du. "
" Jag vill hälla upp fil själv!"
"Gör det då. Skynda på nu, vi är redan sena. Ska du ha flingor?"
"Ja, både havrefras och sedus (Cheerios)."
"Vill du ha macka också?"
"Mm, med fnör (smör)."
"Vill du ha korv på mackan?"
Under tiden har lillebror kommit in i köket och klättrat upp på min stol.
"Vet du, mamma, nu har han många tänder! När han var liten hade han inte många tänder."
"Mm, men vill du ha korv på mackan?"
"Men han har inte så många tänder ändå. "
"Nej, inte som du (börjar bli irriterad nu) men vill du ha korv?!"
"Ja. "

Ibland är vägen lång till de kortaste svaren...

Dottern ser på TV att en pojke går i skolan.
"Mamma, jag går inte i skolan, men jag tror jag har fått ett dagis." (Hon går hos en dagmamma några timmar i veckan.)

Sitter här och tänker på allt roligt jag borde göra, t.ex. dammsuga, ta hand om tvätt, plocka ur diskmaskinen, rensa i kattlådan, slänga ut blöjpåsen, osv, men faktiskt, ovanligt nog, tänker jag göra "ingenting" en stund till. Har en bra bok och en skön soffa att sjunka ner i, så varför stressa... 

När gästerna åkt hem sätter sig dottern i soffan och tjurar.
"Vad är det nu? " undrar jag.
"Vad ska jag göra nu?"svarar dottern.
" Vad menar du?" frågar jag.
"Men, gästerna har ju åkt härifrån" muttrar hon med blicken nedslagen.
Så rolig är alltså en mamma och en pappa att umgås med...
 

Hade några vänner här på fika. Satt ner och drack kaffe i godan ro. Synd att det sällan varar så länge. När sonen bestämt sig för att han fikat färdigt reser han sig upp i barnstolen och jag hinner med nöd och näppe fånga honom i luften innan han landar med näsan i golvet. Sedan drar han iväg fortare än kvickt till trappen för att försöka klättra upp. Hämtar honom där och ställer ner honom på köksgolvet. Stänger grinden och toadörren (har inte lust att låta sonen dyka i toastolen). Han fortsätter glatt in i syrrans rum och sitter helt plötsligt på hennes bord och tänker börja äta på ett papper som storasyster varit vänlig nog att lägga där. Tar med honom in i köket igen och placerar honom i makens knä. Följer med dottern för att tvätta händerna för andra gången. Kommer tillbaka till köket och möts av en storgråtande son som precis farit fram och tillbaka i knät tills han ramlat  och slagit ansiktet i golvet. Han knatar iväg till rummet ut mot altanen och hittar en kasse med glasburkar som av någon anledning inte hittat ner till källaren. Han börjar plocka med burkarna. Hämtar honom ännu en gång, stänger även den dörren och går tillbaka till köket. Vid det här laget har både maken och gästerna hunnit avsluta fikat medan min kaffemugg forfarande är halvfull... Visst är det avslappnande och trevligt med en fika tillsammans med vänner! 

Jag: "Vad tycker du att vi ska ha för krydda  på laxen?
Dottern: "Socker, sockerkrydda,tycker jag, för det är bra för mig."

Funderade just på om inte lilla katten ville komma in, för det är snöoväder ute. Men hon brukar sätta sig på fönsterblecket och titta in då. Hon syntes inte till. Helt plötsligt är det någon som rycker i handtaget på ytterdörren.  "Vem är det som kommer hit?" säger jag.  Kanske någon säljare? Går ner,  tittar ut, ser ingenting. Öppnar dörren, och in flyger en blöt katt.

Har ni köpt ny  stång till ett duschdraperi någon gång? Kolla noga storleken, det är mitt tips. Kommer hem, glad över mitt nya inköp(har satsat på en annan sort som är snyggare än den gamla) och ska sätta upp den nya stången. Märker att den verkar vara alldeles för lång. Minns plötsligt vad maken sa när vi var på väg hem: Du, är det rätt längd på duschstången? Jag idiotförklarade honom, tänkte att det stod ju 110-200 cm, längre än så behöver vi ju inte! Men, faktum är att vår dusch är 90 cm bred. Lite svårt att korta av stången...

Sitter i soffan med sonen tätt intill och myser. Säger till maken: Det här är kvalité. Då börjar sonen klappa händerna...

Vilken underbar eftemiddag vi hade på köpcentrat, barnen och jag. Efter det vanliga jagandet och förmanandet i en timmes tid höll det på att rinna över fullständigt inne på H&M där jag bl a fick hämta dottern vid en hylla med kepsar och sånt medan hon slängde ur sig "Gå härifrån!" upprepade gånger. Pinsamt?? När mina varor var betalda hittade jag inte henne alls. Rusade runt som en tok i butiken tills jag hittade henne uppe på en trappstege i  färd med att prova solglasögon för vuxna. Tog henne under armen och skyndade ut ur affären. "Kan jag få frukt, mamma?" kommer det då. Jag förklarade att man inte får äta inne på en klädaffär. Väl utanför upptäcker jag att min plånbok är borta. Inser att jag varit slarvig när jag betalade inne på affären och tror att någon tagit plånboken medan jag inte haft ögonen på den.  Vi springer in  igen och jag  far med blicken för att se om plånboken  finns där någonstans. Inte! Paniken växer och samtidigt hör jag : "Mamma, får jag äpple nu då?"  Jag ger  i princip upp, slänger ur mig att det  blir till att spärra alla kort.  River som en besatt i väskan, jackan, vagnen, osv  och hittar slutligen plånboken snyggt instucken i sonens åkpåse...  "Mamma, är du glad nu?" säger dottern då med ett flin. "Ja", väser jag, fortfarande inte helt i balans. " Kan jag få mitt äpple nu då?" säger hon och ler brett.

Inne på IKEA lämnar jag dottern i Småland för att leka en timme (så att jag ska kunna gå och titta efter en present i lugn och ro med bara sonen i vagnen). Lyckas med följande: 1)skriver fel mobilnummer på lappen så att det inte går att få tag på mig den vägen  2) skriver fel nummer på lådan med dotterns stövlar (ser en 9:a upp och ner och skriver 6 på lappen) . När jag hör mitt namn ropas ut i högtalarsystemet efter 20-30 minuter är det bara att gå tillbaka och hämta henne.  IKEA-killen som hade hand om henne säger: "Du, det var en kille som svarade på mobilen och han hade ingen aning om något barn på IKEA. " När vi ska gå vidare säger dottern: "Mamma, var är mina stövlar?" När jag frågar svarar IKEA-killen: "Du måste ha skrivit fel, för här är dom i låda 9.  Gå och drick kaffe, mamma!"  Hmm,  är jag lite trött idag, eller?

Ibland bli man ganska road av hur barn uttrycker sig. Som igår när dottern fick en rosa prinsessklänning (utklädningsgrej). Lyckan var fullständig. "Vad bra att vi kunde köpa en sån till mig, mamma. Den är underbar! Jag är så lycklig!" Eller när vi åt glass och hon sa: "Vet du, glass är bra, för det är choklad på också".

Sitter och funderar över "problemet"  med bilar och datorer. Enligt min åsikt ska dessa saker bara fungera. När de inte gör det blir man vansinnig. Som igår tex när datorn strulade hela eftermiddagen. Vad glad man blir... Tur att det inte var något akut som skulle fixas via nätet. En av fördelarna med datagrejer numera är i alla fall att det oftast inte är så dyrt att köpa nytt längre tack vare konkurrensen på marknaden.

Och sedan var det bilarna... Visst de rullar, men det finns en del att göra innan de blir godkända på besiktningen. En pyttedetalj till Skodan går på flera tusen. Det var precis det jag var sugen att lägga sparpengarna på! En god vän sa en gång att "bilar ska man inte äga, dom ska man bara köra". Så sant som det var sagt. Är det någon som vill låna ut sina bilar gratis några decennier framöver?

"Plötsligt kände jag hur det sparkade" säger hon på www.aftonbladet.se  idag.

Wow! Jag bara undrar, a) Har hon inte känt det under tidigare graviditeter? b) Tror hon att barnet skulle annonsera långt innan en spark att den är på väg?c) Inbillar sig Angelina att detta är något unikt?

Så börjar en käck liten visa som vi sjöng i förskolan när jag barn. Idag skulle man kunna sjunga den utan att ljuga. Men vem vet hur det ser ut om en kvart? Igår växlade vädret från grått, till soligt, till hagel, till regn och åter sol på några minuter.  Väder, bestäm dig! Är det vår nu eller? ( Jag vill kunna ställa ut möblerna på altanen utan att känna mig som en idiot när de har dränkts i snö nästa dag.)

Tidigare idag efter att jag duschat:
                                                               (Dottern) Varför har du BH?
                                                               (Jag)  För att jag har bröst. Tycker du inte att det behövs eller?
                                                               (Dottern) Nja, vi kan göra sönder dom!
                                                                (Jag) Vilka? Brösten?
                                                                 (Dottern) Ja... går det att vrida på dom?

                                                      Vad säger man???

Sonen har genomfört ett alldeles eget SM i fall idag. Jag kan bara konstatera att så är fallet..... (haha).
Han började med en vurpa inne i syrrans rum tidigt på morgonen som slutade med ett rejält blåmärke på kinden. Sedan var det fall på fall inne i köket när han jagade katten.  Före lunchen hann han med en snygg volt i hallen som resulterade i ett illvrål. Det är ju inte så konstigt när man trillar rätt in i skohyllan. Efter maten körde syrran på honom med sin Bobby car så han damp ner i golvet igen...  Vidare upp i sitt eget rum balanserade han på bilen bredvid sängen så att han höll på att rasa rätt ner i spjälsängen, men han lyckades styra upp sin lilla kropp igen och halkade bara ner för bilen och landade på golvet. När vi var på barngympa under eftermiddagen ramlade han ca 10 ggr på tre kvart. Nu räcker det, tänkte jag.  Och faktiskt, resten av kvällen höll han sig i stort sett på benen. Det är inte lätt att vara ett år och vinglig...

Såg en liten stund på Dr Phil medan sonen fick kvällsvällingen. Det handlade om en kvinna som ökat 70 kg i vikt på två år. Starkt jobbat! Nej, skämt åsido, men hur lyckas man?? Hon hade  flera barn också, och då undrar jag hur hon hunnit äta så mycket? Det tycker jag är ett ständigt dilemma, att man aldrig hinner äta färdigt innan maten blivit kall. Men, visst, alla är vi olika.

Efter gårdagens avsnitt finns ytterligare en lärare som borde ha en eloge. Igor, som verkligen lägger ner sin själ i att få eleverna att trivas, måste man tycka om. Att som elev få uppleva det stödet måste vara suveränt.

Måste bara skriva detta medan jag kommer ihåg. Dottern visade stolt ett halsband hon gjort hos dagmamman och yttrade följande: " Det är gjord med kärlek, mamma." Gulligt, eller hur.

... hittar du i serien "Klass 9a". Måste säga att jag blir väldigt inspirerad av det jag ser. Man längtar lite grand tills det är dags att börja jobba igen.  Men bara lite.  Sedan ser man stora problem som förekommer i skolans värld och då blir längtan betydligt mindre... Fast en sån lärare som Magnus eller Stavros måste eleverna bara digga! Eller musikkillen som t o m fixade en bas till en av eleverna. Det kallar jag engagemang. Se programmet!!

Mannen kom just hem efter att ha varit på Bilrovningen med gamla skrutten (Golf -90). Bara sex poäng... Jippie!
Nu ska det grejas med bilar här, det vill jag lova. Den andre bilen måste nämligen också fixas. Jag ser tusenlapparna flasha förbi mina ögon... Tur man är rik! Men å andra sidan kunde det ha varit värre, vi har inte körförbud på någon av bilarna...

Inbillade mig att det skulle kunna bli en skön natt, men där fick jag fel! Med facit i hand kan jag rapportera att natten innehöll följande: kl.22.40 Sonen gnäller, känns varm. Vi somnar dock om i egna sängar efter bara några minuter. kl.23.50 Maken kommer hem från jobbet och lägger sig nästan direkt. Snarkar aggressivt efter knappt en minut. kl.01.15 Dottern vaknar och kommer upp till vår säng. Pratar, sjunger och är kissnödig.  Följer med dottern till toan. Sonen vaknar också och är fortfarande lätt febrig. Byter sonens blöja, ger honom febernedsättande med hjälp av en nästintill medvetslös make, lägger mig och sonen i vår säng tillsammans med resten av familjen. Barnen bråkar med varann så sonen hamnar i sin egen säng ändå till slut. Efter ett ursinnesvrål lugnar han sig och somnar. Klockan är då 02.30. Går tillbaka in i sovrummet. Dottern ligger fortfarande och pratar för sig själv. Förstår att hon är hungrig eftersom hon somnade före kvällsmaten,så det får bli en macka och mjölk. Sedan är det dags för ett toabesök igen, för säkerhets skull. När vi lagt oss igen och nästan somnat är klockan 03.00. Sonen gnäller till igen vid 04. 15 men somnar om direkt. (Det finns en Gud, trots allt.) Vaknar kl. 07.05 av att barnen är vakna igen. Suck...

Yes, barnen sover och klockan är bara lite mer än sju. Nu kan man äntligen tänka lite på sig själv och sina egna behov. Det är som dom säger  "Barn är söta när de sover". Fast nu får jag lite dåligt samvete, för nyss såg jag på TV att de fortfarande inte har hittat lilla Engla 10 år som försvann uppe i Hedemora i fredags, och då tackade jag Gud (utan att vara särskilt religiös) för att mina barn är välbehållna. Man borde inte klaga på att ungarna inte vill sova, det kunde vara värre. Men förmodligen gnäller föräldrar på barn som inte vill sova för att föräldrarna själva sällan hinner sova så mycket som de skulle vilja . Ständig sömnbrist är inte så bra för humöret... 

Ja, så bestämde jag mig då för att börja blogga. Har funderat på det ett tag, men inte vetat riktigt hur man börjar. Det var ju superenkelt! ( Bra för datanollor som jag).
Så, jag är en tjej 30+, som egentligen jobbar som lärare men just nu är föräldraledig. Ledig kanske är att ta i, som förälder är man sällan ledig (oftast är det fullt upp från morgon till kväll).  Måste faktiskt sluta nu för att ta hand om sonen som vrålar högt...