annabackhouse

Idag har man blivit firad. På många vis.

Dagen började med sovmorgon.

Fick en teckning, ett pappersflygplan och en bukett maskrosor av dottern.

Sonen och dottern hjälpte sin pappa att göra i ordning en tårta som vi sen åt av tillsammans.

Tack, mina gulliga ungar!


(Att jag varit halvkrasslig, med feber, huvudvärk och magkrångel, det skiter vi i...varför gnälla? )

Barn, alltså.

Höll på att skratta ihjäl mig när dottern gnällde över att några av hennes porslinskatter hamnat för högt upp i prylhyllan.

Men, mamma! Dom har ju svindel!!



Och imorse. När hon hade satt en hårklämma runt öronen på en gosekanin.

Hon har öroninflammation. Men jag har satt dit en klämma så hon inte kan smitta nån annan...



Häromdan beklagade hon sig över att grannarnas pojkar sagt dumma saker till henne för att hon är tjej.

De är inte lite fräcka. Nä, väldigt fräcka , faktiskt.

Det var en lång dag igår. Minst sagt. Inte längre än andra, tycker ni kanske. Nä, inte om man räknar timmar och minuter. Men hur man upplever en dag hänger inte bara på det...

Jag vaknade redan vid fem, antagligen pga "resfeber". Åkte hemifrån vid sjutiden, och satt i en bil på väg mot Göteborg vid halvåtta. Var framme i Gbg lite före tio. Vi skulle till NCM( Nationellt centrum för matematik) som har en matematikverkstad. Efter föreläsning och rundtur var det lunchdags.  Träffade brorsan för att äta lunch och prata lite. Åt thaimat (MUMS) och drack sen kaffe vid trädgårdsföreningens café. Mysigt! :)

Åkte hemåt före tre och var tillbaka på jobbet efter halvfem. Hann med ombyte och lite frukt, sen åkte jag och en kollega till Stadsparken i stan för att fira en på jobbet som fyllt 40. Vi började med minigolf, och fortsatte sen med mat på Jensen´s Böffhus. Kan bara säga en sak: Gå inte till Jensen´s om du har begränsat med tid!! Vi fick vänta en och en halv timme innan vi fick mat på bordet... :(

Var så hungrig medan vi väntade på maten att jag fick kramp i magen. När vi till slut fick vår mat kunde jag knappt äta.  Några av mina kollegor fick dessutom blodigt kött trots att de beställt genomstekt, och utöver det stenhårda grönsaker. Vi klagade över servicen och maten och slapp faktiskt betala. Alltid nåt! Men min mage var fortfarande lika tom, och jag körde hem som i en dimma.

När jag kom hem, vid 23.00, var jag så trött att det inte går att beskriva. Insikten att jag dessutom hade stängningen på jobbet idag (torsdag) att se fram emot gjorde inte det hela bättre...

Vår lille son är verkligen en förvåningarnas man, om än liten. Inatt, när jag vaknade vid tvåtiden, stod han vid vår säng och sa att han:

Jag vill ligga eran säng.

Sen fortsatte han  med:

Jag behöver kissa. Inte i blöjan, på toa. 

Vi gick så klart till toan och han fick sätta sig. När han kissat sa han:

Jag vill ligga soffan i TV-rummet.

Därefter bad han:

Jag vill ha vatten. Och banan.

Så sa han:

Jag har feber.

Döm om min förvåning när jag kollade tempen och han HADE feber.

Nu talar vi om grabben som inte sagt många ord innan han var två, och som först nu efter treårsdagen börjat prata med 3-5-ordsmeningar. Det kallar jag språkutveckling! Och självkännedom...

Nu ska vårt hus bli grönt istället för gult.  I like it!!

Himmel, vilket härligt väder vi haft idag!

Jag får en sån där skön sommarkänsla, trots att det bara är maj månad.

Fåglar sjunger, humlor surrar, det växer vitsippor i trädgården och vid vägkanten, barnen springer omkring i gräset, jackor ligger slängda på altanen, katten kråmar sig i solljuset på gräsmattan, en känsla av frihet och bekymmerslöshet ligger som en mjuk filt runt hela hjärtat.

Hoppas du är här för att stanna, underbara sommar!

Jag är så trött. Så vansinnigt trött. Det har varit så mycket med allt på sistone (jobbet, sjuka barn, bilkrångel, val av ny förskola till barnen,fortfarande inget besked om var jag ska jobba i höst, m.m)  , att orken är helt slut för tillfället. Nu vill jag bara sova.

Ett par veckors sussande vore nog lagom. Eller kanske tre...

Ännu en helg till ända. Och en extra lång helg, dessutom. Hade tänkt jobba i fredags, men eftersom båda barnen blev sjuka på torsdagseftermiddagen så blev det VAB följande dag. Men är jag utvilad? Nja. Inte riktigt.

Fast helgen har haft sina ljusglimtar; besök av både släkt och vänner,  en del solsken,  mumsig grillning, värmande bastu, och ännu ett steg på projekt "måla huset" - fasaden är tvättad på fram och baksida.

Nu kommer en ny intensiv vecka, men det blir nog bra. Det brukar liksom ordna sig med det mesta till slut. Får väl säga som min kära syster: " Sova får man göra i graven! "

Ja, inte tv-programmet, alltså. Utan tvätt av vårt hus stod på att-göra-listan idag. Ska man måla om huset är det ju nödvändigt att få en ren yta att jobba på.

Det var rätt kul att stå och titta på när maken och vår gode vän slet, medan jag höll ett vakande öga på barnen som lekte i trädgården. Det är som de säger:

" Jag är fascinerad av arbete. Jag kan stå och titta på i flera timmar".

Och rent blev det. Se själv!



Lägg märke till skillnaden på det vita på fasaden!

Sonen har börjat prata en hel massa den senaste tiden. Talet är otydligt, men man märker att han kan mängder av ord. Igår förvånade han mig med att titta ut och konstatera:

E  ä imma! (Det är dimma. )


Imorse, efter en vidrig natt med kräk och gråt, låg han i soffan och vilade. Han muttrade för sig själv:

In age arg å mig! (Min mage är arg på mig!)


En stund senare sa han allvarligt:

Jag aknar parpar itmycke! ( Jag saknar farfar skitmycket!)

Det blev ett samtal till farfar omedelbart. Så tydliga kärleksförklaringar kan man inte nonchalera!

Vad gör ni så här på Kristi Himmelsfärds Dag?

Vi har haft besök av en vän och hennes son som är jämngammal med vår pojke. Det har varit fullt ös, med tre barn som busat. Dessutom har min farbror, som är elektriker, varit här och hjälpt oss installera ett element.

Precis när vi fikat färdigt i eftermiddag märkte jag att dotterns såg lite blek ut. Kände att hon var lite varm och ändå sa hon att hon fryser. Så det blev till att kolla tempen. Mycket riktigt, 38.9. Inte konstigt att hon såg hängig ut... några minuter senare låg hon i sängen och sov. Strax därpå började sonen klaga över magont. Sen spydde han...

Så nu sitter jag här och undrar hur natten ska bli... :(

Hade en otäck upplevelse på jobbet idag. Ett barn blev skadat så pass att vi blev tvungna att åka till akuten.
Även om man är medveten om att saker kan hända, så är det olustigt när det väl inträffar.

Min tanke i såna situationer är alltid: det kunde varit mitt barn!

Så fort jag kom till jobbet imorse fick jag ett telefonsamtal som gav mig kli i hela kroppen. Ett barn på vår skolenhet hade fått skabb...

Vet ni vad skabb är? Det beror på ett kvalster, som lägger ägg under huden, och på så sätt förökar sig. Detta skapar klåda, särskilt nattetid, och kräver både behandling och omfattande sanering innan det är borta. Dessutom är inkubationstiden 2-10 veckor, så det kan smitta länge innan man upptäcker det.

Nu gick vi runt där på jobbet och kliade oss överallt och funderade på om någon blivit smittad.

Efter ett par timmar fick vi ett nytt telefonsamtal. Ett av kvalstren som avlägsnats från barnet var analyserat.

Det var sånt skabb som kommer från ett djur och smittar till en människa men inte kan smitta vidare till andra människor! Helt plötsligt var den ingen som hade kli längre...


(bild lånad på Google)

Dagen började med att jag vaknade vid halvsju och inte kunde somna om. Fick ett ryck under förmiddagen och röjde i ungarnas rum. Och det behövdes, kan jag säga. Det är hemskt vad mycket prylar de har! Och många småsaker.

Eftersom maken jobbade extra idag fick jag snällt ta med sonen till dotterns knatteridning. Att sitta tyst och stilla i en halvtimme är väl inte riktigt det roligaste som finns när man är tre år, så det blev en kamp. Efter några minuter fick jag ta fram en muta: en klubba. Tur att det är lördagar dottern rider på... dessvärre tuggade sonen i sig klubban på tre minuter blankt. Sen skulle han inte sitta stilla mer. Fick gå in i ett rum bredvid, där man kan låta lite mer utan att det hörs ut till hästarna.

Under sena eftermiddagen var vi på barnkalas. Därefter skulle dottern sova över hos en kompis, som råkar vara storasyster till den vi firade på kalaset idag. Så jag åkte till kalaset med båda barnen och hemåt med bara sonen. Han tjatade flera gånger på vägen hem i bilen att han saknade sin storasyster. De som är osams så ofta! Men det är väl det som är syskonkärlek, antar jag.

Hemma igen blev det våfflor,  och sen buskis på TV tillsammans med goda vänner. Medan jag varit borta hade maken och vår vän M påbörjat årets stora projekt: måla huset. De gick igenom fasaden för att kontrollera hur mycket panel som behöver bytas.  Så nu har vi bara femhundraelva saker kvar att göra, sen är fasaden målad och klar...

Kommer du ihåg dina drömmar?

Jag är en sån där människa som ofta minns mina drömmar, i detalj. Jag sover antagligen så lätt, att jag ibland inte kan skilja på riktiga drömmar och tankar som finns nånstans mellan vakenhet och sömn. Vissa gånger kan jag liksom säga till mig själv i drömmen ;" Det här händer inte. Det är en dröm."

Jag vet inte hur många gånger jag har drömt att jag upptäckt att jag varit gravid, fått värkar eller fött barn på de mest underliga sätt. Tillfällena är också många då jag drömt att jag rökt cigaretter. Jag kan nästan känna smaken. Och då har jag ändå ALDRIG ens testat att röka på riktigt. Konstigt, eller hur? Otaliga är förstås också gångerna då jag drömt om att jag hittat pengar på högst oväntade ställen.  Sen ska vi inte glömma drömmarna där man helt plötsligt upptäckt att man är helt naken på offentligt utrymme... !

Min dotter berättar ofta om saker hon drömt. Antagligen har hon samma egenskap, att minnas drömmarna väl. Idag berättade hon följande:

" Jag drömde nåt alldeles underbart, så romantiskt. Jag hade lärt mig att simma. Utan både simring och badmuffar!"

" Sen drömde jag att jag var i ett land med enhörningar och glittrande sköldpaddor. Och de hade bara lila-grönt vatten i sin dusch!"

(badmuffar= armpuffar som man flyter med, inte nåt annat, om ni nu trodde det ... )

Ja, det är lite olika vad vi drömmer om, vuxna och barn.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Har haft lite dåligt med tid för bloggandet på sistone. Och ärligt talat har jag haft väldigt lite lust att skriva. Inte för att det inte har hänt nåt. Men allt lämpar sig inte att publicera här...

Skulle ha kunnat skriva en hel bok om funderingar kring saker på  jobbet, men det vore varken rätt eller roligt. Skulle kunna skriva en hel del om sånt som rör släkt/vänner till mig, men det vore inte heller schysst.

Dagen har försvunnit, fylld med jobb, matinköp, städning, diskplock, matlagning, nattning, etc.
Det "enda" som varit nåt extra idag är detta:

Våra kära vänner M och M har åter igen hjälpt oss med barnen i en körig situation.

TUSEN TACK!

Vet inte om det finns många andra människor som är så generösa och omtänksamma som ni?!


(bild lånad på Google)

Hade ett mycket intressant telefonsamtal idag.

Vissa saker kanske inte blir som jag tänkt mig efter sommaren.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Man vet ju vad man har, men inte vad man får.

Men ändå.

Ingen idé att fundera för mycket.

Det hänger inte på mig.

Det som sker har alltid nån mening.

Ibland får man höra oväntade ord när man umgås med barn. Särskilt med vår 5-åriga dotter, som verkar samla på nya ord. När hon satt bredvid mig tidigare i eftermiddags hände följande:

Dottern tittade på min hand, extra mycket på vigselringen ( en relativt enkel guldring med några diamanter, som kostade under 4000 kr), och sa:

Får jag prova den?

Jag lät henne testa den på sitt långfinger, för att den inte skulle trilla av så lätt. Hon studerade den noga.

Åh, mamma, den är så PRAKTFULL!

Kan det vara nån som tittat mycket på filmer med prinsessor som gifter sig på sistone?



(bild lånad på Google)

Inspirationskälla?

Idag hände nåt oväntat.

Maken var hos en bekant för att fixa några grejer på vår lilla bil. En del svetsning var nödvändig. För övrigt skulle de justera handbromsen och ett par andra saker.

När maken ringde mig sa han:

Sätt dig ner!

Jaha, vad har nu hänt, tänkte jag, och såg framför mig hur han var allvarligt skadad.

Bilen har brunnit!

Svetsningen hade gått åt skogen, och bilen hade börjat brinna.

Ska man skratta eller gråta??????????

Var på valborgsmässofirande tillsammans med barnen igår kväll. Fick gå några hundra meter från bilen för att komma dit där brasan var. Vägen dit gick dessutom rejält uppför nästan hela tiden.  Det var sådär roligt att traska uppför denna väg med två barn som inte var promenadsugna. Men...snart var vi däruppe på kullen och beskådade högen med ris och grenar som skulle eldas upp.

Fick reda på att det var mer än en halvtimme kvar tills brasan skulle tändas. Började misströsta, då det inte fanns mycket att göra och vädret var ostadigt. Då upptäckte jag att en av våra närmsta grannar hemma var på väg mot oss. Hennes lille son var med, så nu fick barnen nån att leka med. Det tog väl fem minuter, sen ville sonen gå på toa. NU! Det var bara att knata ner för backen med grabben, illa kvickt. Vi rusade in i kyrkan, och lyckades hitta en ledig toalett. Satte sonen på toan, men inget hände. Sen hände INGET. Sen hände inget igen. Sonen tittade, pekade och frågade om allt han såg därinne. Allt från larmknappar (TUT-TUT-knappen), till fläkten i taket.

Va e de`rå? ( Vad är det då?)

Han ville inte göra nåt på toan, mer än att sitta och titta och fråga en massa. Fick sätta på en blöja för att var på den säkra sidan. Vi småsprang upp för backen igen, och nu var det äntligen dags att få fyr på brasan. Det brann snabbt i högen, och snart var det en jättebrasa som värmde gott. Barnen hittade några av sina kompisar och hade skoj runt elden. Rätt som det var snubblade sonen på nåt, och blev liggande, helt hysterisk. Han skrek som en tok. Jag lyfte upp honom och fick se att det fanns en massa brännässlor i gräset. Sonen hade bränt båda händerna på nässlorna...

Jag hade inget val. Det var bara att lyfta 22 kg son och bära honom hela vägen till bilen-skrikande. Ja, han alltså. Själv skrek jag inte, även om det hade varit skönt att få ut lite frustration över situationen. Dottern var inte heller särskilt glad, då hon gärna hade stannat lite till och lekt med sin bästis. Vi åkte hem, och så var det firandet över.

Snacka om att luften gick ur...