annabackhouse

(bild lånad på Google)




Förmiddagen ägnades åt att införskaffa skridskor åt dottern. Jag hade tänkt mig nåt annat än konståkningsskridskor eftersom jag anser att de är obekväma, kalla och nästan omöjliga att få på. Så fort vi kom in på affären fick dottern upp ögonen för ett par rosa konståkningsskridskor. Gissa om hon ville prova de jag tyckte att hon skulle ha? Det fanns ett par svartvita skridskor som ser ut som inlines. De hade varit perfekta. Men lilla damen ville inte ha dom. Till slut fick vi henne att testa dom i alla fall. Det blev ett inköp, även om dottern var måttligt intresserad. Sonen får väl ärva dom så småningom...

När vi kommit hem blev det bara ombyte och påklädning. Sen åkte vi upp till sjön. Men där var det inte en kotte. Öde och förmodligen ganska fullt med snö på isen. Vi vågade inte ge oss ut och åka utan att ha kollat hur tjock isen var.  Så vi åkte ner till byn där de spolat en bana. Isen där var jättefin. Vi hjälpte barnen med deras skridskor och hjälmar. Sen bröt protesterna ut. Dottern tyckte det var otäckt att åka även om nån höll henne i båda händerna. Och sonen vägrade att gå ut på isen överhuvudtaget.  Han skrek som en galning, fäktade för att jag skulle ta av hjälmen, pekade på skridskorna och skrek att han ville ha stövlarna. Det var bara att ta av hjälm och skridskor och låta honom springa runt på isen och jaga en puck med fötterna. Dottern försökte åka en liten stund med hjälp, men gav snart upp.

Vi hämtade pulkorna i bilen och åkte lite på kullen bredvid isen. Sen var det dags att åka hem och komma in i värmen igen. Otroligt, vad skönt det är att värma upp sig igen efter nån timme utomhus!

Funderar över hur många gånger man behöver åka skridskor för att tycka det är kul. Fem gånger? Tio? Minns inte att jag tyckte det var särskilt svårt eller otäckt när jag var liten, men det var ju i och för sig runt trettio år sen jag lärde mig...

Jag satt och tittade i dagens Jönköpingsposten. Helt plötsligt ville dottern rycka åt sig tidningen och utbrast:

Titta! En kortslutning! Det kan jag.

Jag tittade förbryllad på sidan hon syftat på och såg att det var ett korsord...


(bild lånad på Google)

Ibland är det rysligt lätt att "lura" barn. Och nu menar jag inte till att göra dumma saker, utan raka motsatsen. Vissa gånger får man ju så att säga leda dem på rätt väg. Skulle barnen själva få välja skulle de nämligen äta honungsmackor och chokladmjölk till frukost.  Rätt vidrigt, om du frågar mig. Ljuvligt, verkar barnen tycka.

I morse gjorde jag helt enkelt så att jag färgade havregrynsgröten rosa. Och hoppsan, vad gott det var! Eftersom jag har färgat gröten förr trodde jag inte den skulle gå hem, men jodå. Sen var det ingen som tjatade om honungsmackor eller chokladmjölk...

Satt och åt frukost. Dottern pratade om när man går till affären.

" Då måste man väl betala ifall man inte varit på den affären förut?"

Jag undrade om hon menade som nåt slags inträde, som på cirkus och nöjesfält.

" Nä, när man ska in på affären!"

Jag fattade inte riktigt vad hon menade. Sa det till henne.

" Men, ska jag säga det långsammare, så att du fattar?"

Antagligen menade hon att man ska få betalt om man jobbar i en affär...


En stund senare hade dottern varit och tvättat sig efter frukosten, och kom ut från badrummet med ett stort Disney-plåster på ena tinningen. Jag frågade varför hon hade det där.

"För jag slog mig där, jag menar, klämde mig, eller ... ehm... äsch!"

Kanske ingen slump att hon valt ett stort rött plåster med Bambi på...

Satt och pratade med goda vänner som var på besök (bl a för att lämna julklappar) då dottern lade sig i samtalet.

Jag vet varför ni kom hit, sa hon glatt.

Jaha, varför då, undrade jag roat.

För att samtala och äta glass, svarade hon.

Jo, visst kom de väl hit för att umgås och prata, men för att få glass, nja. Det var nog mer så att dottern var glad att det skulle bli besök, för då fick HON kladdkaka och glass på en vardag...

Satt med dottern och tittade på en film om hundar i Mexico, då två hundar i filmen höll på att trilla ur en tågvagn.


" Oh, shit !" slank de ur mig när de precis lyckades ta sig upp i vagnen.

" Ja! Fast så får man inte säga" sa dottern myndigt.


Nä, precis. Men ibland så trillar orden bara ut, liksom.

Barnen leker med en tomte som sjunger och dansar. Melodin är " Jingle Bells". Ja, ni kan tänka er själva. Man blir rätt trött på låten efter några gånger, men barnen får hållas eftersom de är så nöjda.

Sonen drar i tomten så jag är rädd att den ska gå sönder. Inte för att den kanske kostat så mycket (vet ej, har fått den) men för att det är synd om nöjet tar slut så snabbt. Sonen skriker " MIM" vilket för honom betyder min.  Dottern blir avundsjuk och drar åt sitt håll. Sonen tar tag i sin storasysters arm och nyper för allt han har. När de sen sätter igång tomten igen har han slutat dansa och det låter som om han rakar sig samtidigt som han sjunger.

" Men, det gör inget. Han sjunger ju i alla fall" säger dottern diplomatiskt.

Sonen tar tomten, drar av honom byxorna och inspekterar rumpan på tomten. Vi hjälps åt att ta på byxorna igen, sonen sätter igång tomten så han börjar sjunga ett par rader, stänger abrupt av och förkunnar:
" MIM!"
Därefter följer ett " na-na-na-na-na" och en prutt med munnen.

Så då var det klart. Alla vet vems tomten är.

(bild lånad på Google)

Allt oftare tycker jag att vår dotter säger sånt jag själv tänkt. För en liten stund sen fick jag ännu ett exempel på det. Vi satt vid köksbordet och skulle äta. Då sa hon:

"Det känns så konstigt. Vi har satt fram alla möjliga julsaker men ändå känns det inte som om det är jul snart. Det fattas nåt ... SNÖ! "

Eller hur?!

Satt framför TV:n och tittade på Robinson. Dottern var fortfarande vaken och vi hade lite mys med chips och dricka. Lillebror sov gott. Dottern lutade sig mot mig och sa:
" Det är skönt och koppla av lite och mysa så här".

Kunde inte ha sagt det bättre själv...

Var och tittade när barnen lussade tillsammans med sina kompisar hos dagmamman. Firandet hölls i Pingstkyrkan här hemma i Ölmstad. Jag följde med och stod med barnen och dagmammorna där framme eftersom jag misstänkte att sonen skulle börja springa iväg mitt under uppträdandet. Och mycket riktigt. Fast han sprang inte ner i bänkarna, utan upp till ett TRUM-SET som stod längst bak på scenen! Fanns inte en chans att han tänkte stå och sjunga när det fanns musikinstrument där att utforska...

Vad ska det bli av honom, tro? Musiker?




(pela = spela)

Nu har grabben varit i farten igen.

För några minuter sen böjde han sig ner och tog upp en bit med bröd som låg i kattskålen.  Katterna hade varit och slickat av smöret och ätit upp osten och lämnat brödskalken. Denna delikata anrättning skulle sonen äta...

" ÄCKLIGT!" skrek han när han smakat.

Nähä??

Ibland undrar jag hur barns smaklökar fungerar... (ja, egentligen handlar det väl om nyfikenhet, men ändå...)

Under eftermiddagen har sonen följt mig som en skugga i köket. Han skulle " hjälpa" mig med våttorkning av golvet. Då slickade han på skurtrasan.  Sen fick han tag på en flaska med nässpray för barn, som jag tagit fram för att dottern skulle ha. Medan jag sprang upp till sjuklingen passade han på att ta av spraylocket och slicka på det tunna plaströret som sprayen kommer upp ur. Lite senare, efter att vi ätit lite satt sonen och målade med vattenfärger.  Helt plötsligt började han slicka på en av färgerna i asken med vattenfärger.

Skurtrasor, nässpray och färg. Vilken härlig mix!

Hoppas att han inte blir sjuk av allt skumt han får i sig...

Dottern satt och tittade i en leksakskatalog. Listan på önskemål inför julen kan göra hur lång som helst. Det var främst nallar, docksäng och Hello Kitty-dator som stod högt i kurs. När hon fick syn på docksängen utbrast hon överlycklig:

" Åh, den bedårande docksängen vill jag ha! "

Ja, nån ordbok behöver hon i alla fall inte...

( bild lånad på Google)

Barnen och jag åt kvällsmat. Dottern ville ha mer korv. 

"Du kan nog ta själv", sa jag, som var upptagen med sonen.

" Ja, det kan jag. För jag är nästan som en tonåring, jag kan låtsas att jag ÄR det. Och då KAN jag ta mat själv".

Hmm... om nu dottern tycker att hon är tonåring snart (hon blir fem i januari), undrar jag hur gammal hon kommer att se sig själv när hon blir äldre, t ex 20 år. Som en pensionär??

Dotterna låg i vår säng och pratade.

" Jag tycker inte om vårt nya bord! Man kan inte göra nån koja under den för det är en hylla till tidningar."

Jag försökte övertyga henne om att det var bra med förvaring i bordet.

" Det bordet är ett fiasko" sa hon irriterat.

Kanske har min dotter och jag lite olika uppfattning om vad ett fiasko är...

Trodde att dottern hade fått en reaktion på vaccinet igår, när hon fick feber.

Men vi hade nog fel.

För då borde hon väl inte ha ont i halsen också?

Jaha, dags för sjuka barn igen...

Vilken pärs det var att vaccinera barnen!

Kön var hur lång som helst, och till synes helt oorganiserad. Vuxna och barn, om vartannat. En del glada(anade kanske inte vad som väntade) och andra lite otåliga, uttråkade. Våra barn kunde leka i väntrummet den största tiden vi väntade, så de klagade inte. Vi väntade kanske 40-45 minuter.

När det blev vår tur började vi med dottern. Hon råkade titta till på nålen precis när sköterskan stuckit, så då ryckte hon bort armen och hann inte få vaccinet. Sen skrek hon som en galning och ville absolut inte ha nån mer spruta.  För att avleda tog vi snabbt och utan problem på lillebror. Maken fick sitt vaccin också, och nu var det bara dottern kvar. Vi fick hålla fast henne för att klara att ta sprutan till slut. Fy, vad jag hatar att göra såna saker! Att hålla fast mot någons vilja är vidrigt!

Men nu är det gjort. Alla i familjen har tagit vaccinet. Synd bara att barnen måste ta en spruta till inom fyra veckor. Det blir lagom till julveckan...

Vår dotter, som annars har koll på det mesta, var så där ljuvligt ovetande i eftermiddags när jag viskade till henne att hon skulle få godis i bilen om hon skyndade sig att gå på toa innan vi åkte hem från goda vänner.

" Men, det är ju inte ens lördag! "

Då vi INTE varit på ridningen idag, hade hon helt missat att det ÄR lördag.
Där ser man hur viktiga rutiner och vanor är för barns förståelse av tid...

Så var man där igen. Ytterligare en kväll då barnen INTE går att få i säng i vettig tid.

Inte så att de sover länge på morgonen. Nä. Vid sjutiden är de i stort sett alltid vakna. Men sen sover sonen hur länge som helst hos dagmamman, och då blir det ett helsike att få honom att somna på kvällen.

Nu måste jag gå och lägga mig så att lilleman fattar att det är dags att sova...

Ibland är det svårt att fatta hur barn tänker.

Vår dotter har pratat om hästar sen hon kunde prata, i stort sett. Det har varit tjat om hästar, ridning och allt som rör detta i ett par års tid innan hon var gammal nog att börja på knatteridning. Nu har hon gått på denna knatteridning nästa varje vecka i snart ett år. Då helt plötsligt VILL hon inte rida längre.

Vi har försökt att få henne att förklara varför, men inte fått fram nåt vettigt svar. Eventuellt att hon vill börja dansa balett eller gå på barngympa istället. Men inte varför hon vill sluta med ridningen.

Men för en stund sen förstod vi äntligen, maken och jag. Hon vill inte sluta rida. Men hon har tröttnat på knatteridningen för den är för enformig. Hon vill ha lite mer utmaning i form av svårare banor och övningar. Problemet är bara att hon är för ung för att rida utan hjälpledare, och då återstår bara "knatten" där övningarna ska passa nybörjare...

Vad gör man?