annabackhouse

(bild lånad på Google)



Denna dag "firar" vi en extra födelsedag för vår son.

Så skulle man faktiskt kunna säga.

Idag är det nämligen exakt tre år sedan vi höll på att förlora honom ( då fem veckor gammal) pga ett andningsstopp.

Vad som orsakade stoppet får vi aldrig veta.

Troligen ett virus, säger läkarna.

Men han överlevde.

Mest tack vare fantastisk hjälp med HLR från dagmamman och hennes kollega.

Kanske också för att det var meningen att det skulle gå bra.

Det tror jag nämligen på.

Allting har en mening.

Dottern sa att hon ville prata med mig i ett annat rum.

Undrade förstås vad hon ville säga som ingen annan fick höra.

Hon lade sig på sin säng, sänkte blicken, och sa allvarligt:

Jag har insett hur viktig familjen är för mig. Jag vill inte flytta från er. Aldrig nånsin!

Jag blev både rörd och full i skratt. 

Så gulligt, men samtidigt så komiskt.

För, jag tror hon ändrar sig.

Visserligen hoppas jag att hon fortsätter att värdesätta familjen.

Men nån gång, om rätt många år (hon är ju bara 5), så hoppas och tror jag att hon kommer vilja flytta ifrån

sin kära far och mor.

Hur snälla och trevliga vi än må vara...

Då barnen varit sjuka en hel del de senaste två veckorna har det blivit en del slötittade på TV för att få tiden att gå, och för att de inte orkat så mycket mer. Detta har sonen sett ett mönster i, för följande utspelade sig tidigare ikväll:

Sonen lade sig ner på soffan vid TV:n, drog en filt över sig och sa:

Ja ä huk!

Kanske nån som ville få tillåtelse att ligga vid TV:n och glo ikväll?

Det finns ytterligare en nackdel med att barnen är sjuka (förutom det uppenbara att de är just sjuka): de vänjer sig vid andra sovtider.

Nu har dotten varit vaken till nio-halvtio varje kväll i mer än en vecka.

Och sen sovit till runt åtta på morgonen.

Den kommande veckan kommer hon att bli tvungen att gå upp vid halv sju.

Hur ska man få henne i säng i vettig tid??

Och sonen ska vi inte tala om.

Han har varit vaken på nätterna minst ett par timmar ändå sen i tisdags. Och sen sovit två-tre timmar på dan.

Tacka vet jag vanliga dagar då barnen är friska och går till dagmamman som vanligt...

Mitt i natten. Sonen vaken pga feber.


Han spiller ut juice på bordet.

F´låt mamma! Inte menen. Min fel!

OK, budskapet gick fram. Men han är inte riktigt nöjd.

Me jot!

Nu vill han ha mer...

*              *              *

Sonen har nyss tittat på Pingu, " Iku" som han kallar honom. Nu är det nya önskemål. Mutte Higg. Ja, ni vet. Musse Pigg såklart. Men vi får inte igång videobandspelaren.  Det är någon som pillat in nåt skit i den. Vem kan det vara??? Tur att vi har Musse Pigg på dvd också...

Barnen älskar att leka kurragömma.

Men det ska vara på deras vis, förstås.

Först ska jag räkna till 100.

Fast jag räknar inte, utan väntar bara tills de slutat stöka.

Under tiden gömmer de sig på nåt superdåligt ställe.

Sen ska jag "leta".

Sonen skriker " Här e ja" innan man hunnit leta en sekund.

Dotterns fnitter hörs lång väg, så man behöver inte anstränga sig för att hitta henne heller, direkt.

Men kul har de.

Vår son har sedan tidig ålder varit hemsk på att klättra överallt. Eller, en del kanske skulle uttrycka det som att han är duktig på att klättra. Hur som helst...

Förra sommaren, när han var drygt två år, klättrade han längst upp på stegen på vår gungställning och försökte sätta sig grensle över stocken längst upp. En sådär två meter upp i luften.

När vi var på gudstjänst i samband med ett 85-årsfirande förra helgen välte han en stor trave med stolar för att han inte kunde låta bli att klättra när det blev tråkigt att sitta stilla och lyssna på de vuxna som talade där framme.

En gång ville han ha ballonger, som låg i en låda långt upp i barnens bokhylla. Då ingen märkte att han frågat efter dom tog han saken i egna händer och började helt sonika att klättra i bokhyllan. Dessvärre kom han inte så långt då det var mycket saker i hyllan, utan blev stående på det andra hyllplanet och skrek: Mamma! Longer! (Ballonger!)

Påpekade tidigare idag för sonen (då han höll på med sina klätterkonster) att han INTE får klättra på pianot i vårt vardagsrum.
OK, mamma, sa han snällt. Sen tittade han med frågande ögon på mig:
Men, va jag göa då? undrade han.

Ja? Leka på golvet, kanske??

Man brukar väl säga att det är av barn man får veta sanningen. Inte alltid då, kanske...



Diskuterade med dottern om vad som händer när man tappar en tand.

Jo, då kommer tandfen! svarade hon bestämt.

Men vad gör hon då? undrade jag nyfiket.

Hon gör mat av tänderna, för i fe-riket finns inga affärer, så man kan inte köpa nån mat...




( bild lånad på Google)

"Ja, alltså jag tycker, typ, liksom att ..."

Så här har det börjat låta när dottern pratar.

Vem är det som låter så i hennes vardag?

Inte jag, hoppas jag!

Jag vet att jag har en verbal dotter. Det har hon väl fått från mig... :)


Dagmamman berättade att hon hade frågat dottern om inte jag tyckte det var jobbigt när hon pratar hela tiden.

Hon är faktiskt imponerad över att jag kan så många ord! svarade dottern.

Eventuellt har jag uttryckt mig så.

Men det är ärligt talat är tystnaden rätt behaglig, den med.

Dottern kom springande till mig när jag kom hem från jobbet. Hon var exalterad över nåt, och kunde knappt bärga sig. Jag tänkte att det hänt nåt särskilt, nåt utöver det vanliga. Och det hade det väl i och för sig. Men inte så värst speciellt egentligen. I de vuxnas värld.

" Mamma! Vet du, jag har en lös tand!"

Okej... vilken tur att det inte var nåt annat, liksom. Typ en lös arm eller stortå?



Hejdå, tanden!
(bild lånad på Google)

Dottern har så sköna sätt att beskriva sin kärlek på.

Häromdan hade hon sagt till dagmamman:

Du är bäst i det här landet!

Till mig sa hon igår:

Du är den bästa mamman på denna jorden!


Kan man annat än älska en sån liten gullunge??

Barn har ju lite annorlunda smaklökar, har jag hört. Men i alla fall...


-Vad vill du ha på tårtan? undrade jag, då jag satt och pratade med sonen.

-Godis? Eller frukt? tillade jag.

-Tatis (potatis) sa grabben glatt.


Det blev ingen potatis på tårtan. Men däremot godis av olika slag...

Behöver jag säga att sonen är matglad??

Jag har sånt tur!

Inatt bestämde sig nämligen vår son för att han ville umgås med mig vid 01.30-03.30.  Han tyckte att vi skulle äta lite, kolla hans blöja, och prata lite om ditten och datten.

Kvalitetstid.

Eller jag-är-så-trött-att-jag-snart-somnar-stående-tid.

Välj själv...

Dottern satt och tittade i en liten kokbok med enkla recept.

Fastnade på en sida med en pastarätt med spaghetti och svamp.

" Vad står det där?"

Jag berättade.

" Kan du laga sånt till mig när jag blir tonåring?"

(bild lånad på Google)



Dottern är väldigt inne på att ha mys på kvällarna för tillfället. Detta mys ska hållas efter att lillebror somnat. I myset ingår alltid nåt gott, som t ex glass, fika, godis eller chips/popcorn. I hennes planer, alltså.

Idag sa jag till henne att man kan ha mys utan att äta nåt.

" Då blir det väl inte mycket till mys! " blev svaret...

Tja, hur säljer man in sällskapsspel, bokläsning och filmtittande i detta läget???

När barn börjar prata är det lätt att vissa ord och begrepp blandas ihop. Som t ex jag och mig.


Barnen gick med sin pappa upp till dotterns kompis idag på förmiddagen. När dottern skulle stanna kvar och sonen följa med hem igen började han protestera.

" ..................... saknar mig! " skrek han.

(Vad han egentligen menade var förstås att han skulle sakna sin syster när hon var borta...)

Syskonkärlek när den är som bäst, eller hur?

Satt och pratade med dottern om att ta andra dosen av influensavaccinet. Hon var inte alls glad och beklagade sig:
" Det känns som om dom sätter in en nål i armen!"
" Men dom gör ju det. Fast det gör inte särskilt ont om man slappnar av".
" Men det är så hemskt! "

Det blev tyst en liten stund. Sen tillade hon:
" Och jag vill inte äta ägg mer".
" Vad har det med saken att göra?"
" Jo, för min kompis äter inte det och hon får inte ta sprutan!"

Följer med sonen, snart 3 år, till badrummet för att tvätta sig efter fikat och eventuellt gå på toa.

JAG:Ska du kissa?

SONEN: Nä, tack. Tvätta händer. Inte kissa.


Faktum är att han inte kissade förrän ungefär en och en halv timme senare... och säga vad man vill, han kanske är fåordig, men artig.

Den blivande fem-åringen hade stora problem att somna ikväll. Förväntningar, ni vet...



När jag låg bredvid henne för att hon skulle somna (det gör jag bara ibland) så sa hon:

Du vet, en döskalle? Det har vi ju i huvudet.

Jag svarade att det kan man ju inte se, som tur är.

Jo, med röntgen, svarade hon.

Visste du att det heter så? Du kan så mycket, sa jag.

Ja. Jag kan nästan allt i hela världen, svarade dottern nöjt.


Inte kan man säga emot i det läget...                                                  



(bild lånad på Google)