Valborgsmäss- what a mess!
Var på valborgsmässofirande tillsammans med barnen igår kväll. Fick gå några hundra meter från bilen för att komma dit där brasan var. Vägen dit gick dessutom rejält uppför nästan hela tiden. Det var sådär roligt att traska uppför denna väg med två barn som inte var promenadsugna. Men...snart var vi däruppe på kullen och beskådade högen med ris och grenar som skulle eldas upp.
Fick reda på att det var mer än en halvtimme kvar tills brasan skulle tändas. Började misströsta, då det inte fanns mycket att göra och vädret var ostadigt. Då upptäckte jag att en av våra närmsta grannar hemma var på väg mot oss. Hennes lille son var med, så nu fick barnen nån att leka med. Det tog väl fem minuter, sen ville sonen gå på toa. NU! Det var bara att knata ner för backen med grabben, illa kvickt. Vi rusade in i kyrkan, och lyckades hitta en ledig toalett. Satte sonen på toan, men inget hände. Sen hände INGET. Sen hände inget igen. Sonen tittade, pekade och frågade om allt han såg därinne. Allt från larmknappar (TUT-TUT-knappen), till fläkten i taket.
Va e de`rå? ( Vad är det då?)
Han ville inte göra nåt på toan, mer än att sitta och titta och fråga en massa. Fick sätta på en blöja för att var på den säkra sidan. Vi småsprang upp för backen igen, och nu var det äntligen dags att få fyr på brasan. Det brann snabbt i högen, och snart var det en jättebrasa som värmde gott. Barnen hittade några av sina kompisar och hade skoj runt elden. Rätt som det var snubblade sonen på nåt, och blev liggande, helt hysterisk. Han skrek som en tok. Jag lyfte upp honom och fick se att det fanns en massa brännässlor i gräset. Sonen hade bränt båda händerna på nässlorna...
Jag hade inget val. Det var bara att lyfta 22 kg son och bära honom hela vägen till bilen-skrikande. Ja, han alltså. Själv skrek jag inte, även om det hade varit skönt att få ut lite frustration över situationen. Dottern var inte heller särskilt glad, då hon gärna hade stannat lite till och lekt med sin bästis. Vi åkte hem, och så var det firandet över.
Snacka om att luften gick ur...
Fick reda på att det var mer än en halvtimme kvar tills brasan skulle tändas. Började misströsta, då det inte fanns mycket att göra och vädret var ostadigt. Då upptäckte jag att en av våra närmsta grannar hemma var på väg mot oss. Hennes lille son var med, så nu fick barnen nån att leka med. Det tog väl fem minuter, sen ville sonen gå på toa. NU! Det var bara att knata ner för backen med grabben, illa kvickt. Vi rusade in i kyrkan, och lyckades hitta en ledig toalett. Satte sonen på toan, men inget hände. Sen hände INGET. Sen hände inget igen. Sonen tittade, pekade och frågade om allt han såg därinne. Allt från larmknappar (TUT-TUT-knappen), till fläkten i taket.
Va e de`rå? ( Vad är det då?)
Han ville inte göra nåt på toan, mer än att sitta och titta och fråga en massa. Fick sätta på en blöja för att var på den säkra sidan. Vi småsprang upp för backen igen, och nu var det äntligen dags att få fyr på brasan. Det brann snabbt i högen, och snart var det en jättebrasa som värmde gott. Barnen hittade några av sina kompisar och hade skoj runt elden. Rätt som det var snubblade sonen på nåt, och blev liggande, helt hysterisk. Han skrek som en tok. Jag lyfte upp honom och fick se att det fanns en massa brännässlor i gräset. Sonen hade bränt båda händerna på nässlorna...
Jag hade inget val. Det var bara att lyfta 22 kg son och bära honom hela vägen till bilen-skrikande. Ja, han alltså. Själv skrek jag inte, även om det hade varit skönt att få ut lite frustration över situationen. Dottern var inte heller särskilt glad, då hon gärna hade stannat lite till och lekt med sin bästis. Vi åkte hem, och så var det firandet över.
Snacka om att luften gick ur...
Kommentarer
Postat av: Pia
DET var anledningen till att vi slutade besöka majbrasor när tjejerna var kring 8-9 år!! ;o)
Trackback
