annabackhouse

Var i stan med båda barnen för att veckohandla - ensam. Tänkte innan vi åkte att det här går aldrig. Jag menar, fixa mat och andra nödvändigheter för en hel vecka samtidigt som man ska ha koll på två små, det är dömt att misslyckas. Hade verkligen inte laddat med god sömn heller. (Sonen var vaken inatt mellan 02.15  och 04.10.) Men, man måste ju försöka. Alla ensamstående gör ju det nästan varje vecka...

Kom till affären redan vid tio. Plockade till mig en hel del på en kort stund. Lyckades muta de små med frukt. Sen var det klippt. Sonen var mycket missnöjd med läget och skrek/gnällde/sparkade från sin plats i "bilen" på varuvagnen. Dottern drog iväg åt alla möjliga håll med sin lilla vagn och plockade glatt i diverse varor som vi inte skulle ha... Tålamodet började tryta, men med lite "uppdrag" fick jag med dottern åt rätt håll. Sonen fick en liten påse med russin att plocka i sig. Fast de tog slut alldeles för fort. Vad skulle jag ta till nu?

Medan sonen blev allt mer förbannad, upptäckte jag att dottern ställt vagnen i ett hörn och stuckit iväg nånstans. Hm, var kunde hon vara? Hittade henne till slut bland dvd-filmerna. " Mamma, titta! Jag vill ha den! " Hon höll i ett fodral med hästar på framsidan. Efter gnäll och gråt lade hon tillbaka filmen. Nu var det bara blöjor kvar. Pust!

En kort stund senare hade vi betalat och gått ut ur affären. Det är som Gunde sa: Ingenting är omöjligt!