Klätterapan in action

Vår son har sedan tidig ålder varit hemsk på att klättra överallt. Eller, en del kanske skulle uttrycka det som att han är duktig på att klättra. Hur som helst...

Förra sommaren, när han var drygt två år, klättrade han längst upp på stegen på vår gungställning och försökte sätta sig grensle över stocken längst upp. En sådär två meter upp i luften.

När vi var på gudstjänst i samband med ett 85-årsfirande förra helgen välte han en stor trave med stolar för att han inte kunde låta bli att klättra när det blev tråkigt att sitta stilla och lyssna på de vuxna som talade där framme.

En gång ville han ha ballonger, som låg i en låda långt upp i barnens bokhylla. Då ingen märkte att han frågat efter dom tog han saken i egna händer och började helt sonika att klättra i bokhyllan. Dessvärre kom han inte så långt då det var mycket saker i hyllan, utan blev stående på det andra hyllplanet och skrek: Mamma! Longer! (Ballonger!)

Påpekade tidigare idag för sonen (då han höll på med sina klätterkonster) att han INTE får klättra på pianot i vårt vardagsrum.
OK, mamma, sa han snällt. Sen tittade han med frågande ögon på mig:
Men, va jag göa då? undrade han.

Ja? Leka på golvet, kanske??

Kommentarer
Postat av: Pia

Det var ju det där att barn inte brukar lyssna när man säger "inte", men i pianofallet gjorde han ju det.. i allafall för stunden!!! :o)



2010-03-08 @ 08:43:29
URL: http://anjocapi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0