Ridning,relax, minnen, melodifestival, besvikelse och delikata planer
Var med dottern på ridskolan under förmiddagen. Same procedure as last week... med skillnaden att hon fick en större häst denna gången. Lyckan var total.
Hemma igen var det bara att packa väskan och fara igen - till relaxen i stan. Mötte upp syrran och hennes kompis inne i stora bubbelpoolen. Njöt av bubbelpooler, temaduschar med härligt ljummet men samtidigt friskt vatten, ångbastun med "stjärnor" i taket, temabastu med "fläktar" av olja doftande av eucalyptus/lime och is emellan för att kyla sig. Himmelskt! Vi pratade om mammas vän som gått bort, kom in på pappa (som dog för mer än sex år sen), och vidare till minnen från uppväxten. En lång "resa" i tanken, fylld av glädje men också kantad av mörkare inslag när det gäller vår pappas sjukdomar. (Han hade en form av reumatism som heter Bechterews, vilken enkelt uttryckt gör att man blir mer och mer stel i lederna. Sedan fick han också cancer på mängder av ställen i kroppen.) Det känns tråkigt att konstatera så här långt efteråt att min lillasyster oroat sig så mycket över vår far när hon var barn. Önskar att jag kunnat stötta henne mer då. Men eftersom jag är 13 år äldre än hon, flyttade jag hemifrån när hon var bara åtta, så hur skulle jag kunna veta hur hon kände... if I could turn back time ...
När jag kom hem igen landade jag direkt i vår vardag, med livliga men härliga barn, matkladd och nattningar. Såg sedan på Andra chansen, där Sarah, Caroline och Sofia gick vidare till finalen i Globen. Girlpower! Synd att inte Lili och Susie kom till finalen, men nån måste ju förlora duellen också...
Finalkvällen ska vi tillbringa tillsammans med våra goda vänner. Smörgåstårta är beställd. Mm...
En något oväntad finalist...Åh, vilken härlig relaxdag du haft.. Ja, ibland är det jobbigt att gå längs "memory lane".. Men man måste nog tänka så här: Jag gjorde så gott jag kunde med det jag visste!
Det går ju inte att vrida klockan tillbaka.. att du ger henne stöd nu är gott nog.
Jag förstår henne lite grann. Min pappa var hjärtsjuk med högt blodtryck och kärlkramp så min oro under hela uppväxten var att han skulle falla ihop i en hjärtinfarkt.. Det var tufft att leva med det, man blir en kontrollfreak.. Tror nog det är därför som jag ofta går med "oro" i kroppen.. det sitter liksom kvar..
Oj, glömde ju att jag skulle skriva att jag håller med dig om Caroline.. Blundar man och bara lyssnar, ja då är hon faktiskt rätt ok. Men tittar man, ja då är det nära till skratt.. fastnade på hennes ena ben som åkte upp och ner hela tiden!! :o)
kul att hon gick vidare tycker jag...=)
